Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Hjälp Spaniens kämpande folk"

I dag är det 80 år sedan inbördeskriget i Spanien bröt ut. Och Arbetarbladet kan exklusivt publicera ett första utdrag ur Gävleförfattaren Anna Jörgensdotters kommande roman om de frivilliga som åkte härifrån: "Solidärer".

Annons

Målning av Gävlekonstnären Peter Endahl, motiv från Benchite i Spanien.

Juli 1936

Det var på dagen en månad efter Klaras dans med Hellgren. Och samma månad som mamman dött. Mitt i den kvalmiga värmen, som gjort döden mer otäck.

Radion spelade en låt han kände igen för det var en pianist på Godtemplargården som spelat den när han och Klara kyssts första gången.

Bordsduken hade tunna grå ränder, och kaffekoppen en silverrand. Servitrisen, som han visste hette Jenny men som alla kallade fröken Rost, sneddade förbi hans bord och snubblade till så att bordet kom i gungning och med bordet kaffet som la en ljusbrun fläck rätt över tidningen. Långsamt bredde den ut sig, tills den perfekt täckte uppropet på sidan sju.

Oj, sa hon, jag ber så mycket om ursäkt.

Hon såg förvånad ut och tittade ned på golvet för att hitta förklaringen. Men där var samma gamla smutsiga golv med blanka fettfläckar som fröken Rost ända till den dagen varit en mästare på att parera.

Hj ä lp Spaniens k ä mpande folk!

Uppropet var undertecknat Svenska Hjälpkommittén för Spanien. De manade till bildandet av lokalkommittéer, men mellan raderna läste Ingemar nånting annat. Hans händer började darra. Tidningspapperet hade skrynklat sig. Fröken Rost kom med trasa men hejdade sig när hon såg Ingemars händer, eller om det var på ansiktet det syntes. Nåt hade hänt. Eller: nåt skulle hända.

Har du sett?

Fröken Rost brydde sig inte om att luta sig närmare. Några sekunder var de båda stilla, förutom Ingemars händer då.

Jaha? sa hon sen. Leendet bistrare än nånsin. Hon väntade på ett svar, men Ingemar vågade inte uttala det. Han hade hittat nåt som han måste hålla i en stund. Måste berätta för nån som förstod. Fröken Rost lyfte på koppen och sen på tidningen. Eftersom sidan var blöt och hon var otålig sprack den mitt över ordet ”Spaniens” och ut mot kanten.

Han ville berätta för Klara och ingen annan. Reste sig så hastigt att han stötte i fröken Rost, som igen tappade balansen, och tappade koppen som gick i flera vassa delar.

Förlåt, sa han, men hjälpte henne inte att plocka upp eftersom han måste skynda sig. Nånstans måste orden - svaret - få landa innan han ångrade sig!

Han gick snabbt över bron vid Fisketorget, sneddade upp mot Islandsgatan, stannade upp. Han mindes Klara i dansen. Såg hur hon virvlade bort, skrattande - med den där Hellgren som omöjligt kunde mäta sig med honom. Hennes rörelser skar i honom som om hon åkt skridskor inuti hans kropp, rätt över hjärtat, med nyslipade medar.

September

Klara läste i Arbetarbladet om Nationalsocialisternas möte på Salutorget, och det var väl tur att Hellgren inte gjorde det, för då hade han väl brusat upp igen, retroaktivt. Tidningens utsände gjorde ingen stor sak av det, ett fåtal rader om partiets ”lovligt enkla budskap” och det ”vanliga skallet på demokratin”.

På kvällen den 24 september lägrade sig ett ovanligt mörker över Gävle. De gatlyktor som fortfarande brann hade täckts av blått papper och på Drottninggatan var den elektriska belysningen släckt. Spårvagnar och bilar körde med avskärmade ljus. Korvgubbar stod kvar en stund i det blå ljuset. De såg ansikten bakom rullgardiner, spanande mot natthimlen där stjärnor gnistrade och fullmånen lyste. En grupp människor hade samlats på Nygatan, de gick mot Kungsbäck och kasernerna. Sirenen ljöd prick klockan elva. Männen i kasernerna, som legat vakna och väntat, klädde sig och skyndade ut. De tog skydd i skogspartiet där de riktade luftvärnskanonerna och strålkastarna mot himlen. De fyra ljusknippena upptäckte snart silverfågeln. Ett efter ett skildes ljusstrålarna åt, fler stålfåglar uppenbarade sig. Luftkanonerna smattrade och fåglarna, som försökte undkomma ljuset, kastade ned sina raketer. En bombflottilj på arton maskiner, föregångna av tre jagare, attackerade hamnområdet på låg höjd, gasbomber över Gevalias rosteri. Gasbomber över gammelbron och en sprängbomb över Nynäs. Manufakturfabriken i Strömsbro var under anfall och bolaget försökte skydda den med dimbildningsmaskin. Vägar spärrades. Brandkåren hördes. Efter en timme var flyganfallet över, militärerna åter till sina sängar, ambulanserna vände hem till sina garage, staden tystnade. Några barn grät länge, hade natten igenom svårt att skilja dröm och verklighet åt. De var rädda. Och de somnade.

Klara läste på måndagen att släckningen varit lyckad men att kvicksilverlamporna i hamnen synts på sex mils avstånd. I Cordoba hade striderna pågått i fyra dagar. I Toledo var en av landets största vapenfabriker i rebellernas händer. Från fästningen hade kvinnor och barn äntligen befriats. Klara följde texten med fingret i tidningen så fingertoppen blev svart. Flera av kvinnorna hade blivit galna. Hon ville säga det till Hellgren. Han hade kepsen i handen och var på väg att gå.

Ska du inte iväg? frågade han.

Jo, jag ska läsa färdigt det här först.

Vi kunde ta sällskap, sa Hellgren.

Men jag måste inte gå riktigt än, sa Klara.

Det dröjde sommar i luften och hon drog in värmen så att barnet skulle få känna. På Brynäs, vid fabrikerna, stod Hellgren i kö som vanligt. Där stod flera män med kepsar och visste inte om de skulle stå krökta eller rakryggade, vilket som tjänade dem bäst.

När Klara knöt av sig förklädet och scarfen och småpratade med Astrid i omklädningsrummet kändes det som om det nyss varit morgon och de stått där för att byta om. Efter arbetet gick hon och barnet till Kafé Norden och läste andra tidningar. I Göteborgs handelstidning frågades det om Spanien måste välja mellan svart eller röd terror. De såg rubrikerna på Svenska Dagbladet: ”Fasansfullt rött skräckvälde i Barcelona”. Sandler försvarade förbudet av vapenleverans till republiken: Bitter erfarenhet har givit den l ä rdomen att fredens sak gagnas b ä st om varje folk f å r sj ä lvt hj ä lpa sig fram om s å beh ö vs p å det sj ä lvf ö rv å llade lidandets sm ä rtsamma v ä g

Klara fnös. Och barnet fnös med henne.

Närde kom hem satt Hellgren vid bordet med ansiktet i händerna. Han sträckte på sig när de kom in i rummet. Hon behövde inte fråga. Hela kvällen skulle han röra sig som ett djur i en bur och hon skulle till slut säga åt honom att gå ut. Hon visste var han gick, och inget skulle bli bättre av det, men det enda hon ville var att få vara ensam med barnet och läsa ifred.

Hon läste att hotet mot Madrid blev allt mer överhängande och att det fanns kvinnor med i kampen mot rebellerna. De hade småblommiga klänningar och gevär över axeln.

Spanien 1938

Ingemar låg ensam vid kanonen med en träpinne i käften som skydd för trumhinnorna och stirrade rätt upp i himlen. Han såg haubitsgranaternas svartglänsande femtoncentimeterkroppar falla från himlen, nedslungade i jorden så kraftfullt att kroppen frös till is även om den var beredd. En tusan träffade ett träd i närheten och slet upp det med rötterna. Civila träd, tänkte Ingemar dumt. Han ville skratta men träpinnen hindrade honom. En av tyskarna, Schmidt, låg därborta och kunde inte röra sig. Jo, hans huvud rörde sig, och han skrek, så han var fortfarande vid liv. Dagen gled iväg, utan förvarning och utan skymning, och det blev natt igen. Ingemar låg still och räknade sina fingrar, om och om igen. Han hade alla fingrar kvar. Han kunde röra dem. Tumme, pekfinger. Tummetott, slickepott. Han erfor att allt med fingrarna var fantastiskt. Lederna, huden som anpassade sig efter rörelsen. Det tycktes enkelt. Naglarna som växte, trots allt. Schmidt skrek inte längre. De skulle inte kunna gå och hämta honom eftersom han låg mitt emellan deras skyttegravar och fascisternas. Ingemar tänkte: De, vi. Vi, de. Han skrattade till. Skulle han gå ut till Schmidt skulle ingen kalla honom hjälte utan idiot. Så idiotisk var inte ens han.

I sex dagar och sju nätter låg Schmidt i ingenmansland, på fältet mellan skyttegravarna. Om dagarna hade han spelat död, om nätterna hade han rört sig några centimeter närmare säkerheten. Ingen såg det. Det hände om natten att han levde.

Han kunde se stjärnorna, makten och ensamheten, och i allting låg motsatsen: Utslocknandet, maktlösheten, gemenskapen. Allting låg huller om buller. Ingen rätsida. Ingenstans att enkelt smeka med handen. Han såg de döda kropparna och annars såg han skadorna. Smärtan förlamade dem, tryckte ned. Inget uppror finns i det som tillfogats svår skada. Han såg bara hål, Ingemar Bäckström. Hål i trädstammarna. De skulle förblöda. Han såg körsbärsträdet på Joe Hills gård. Innan det planterades stod där en stor, grön mangel och kvinnorna gick dit med tvätten och sina svettiga kroppar. Joel kunde inte skilja dem åt. Eivor Bäckström stod också i kön till mangeln. De hade slagit plaggen mot klappbryggorna. De hade sett män glida förbi i sina båtar med ansikten som ingenting. De visste inget om körsbärsträdet som skulle planteras. Det var inte säkert att det var enkelt, att jorden var öppen och beredvillig. Först fick de väck mangeln, sen stenarna i jorden. Trädet svajade, ungt och osäkert, sen allt mer självsäkert upp mot himlen. Det hade lärt sig att det tappade sina löv, det var ingen fara. Det är det som är med lövträd: de dör och flammar upp, lever i hemlighet, på insidan. Ingemar skymtade sin egen spegelbild en höstdag i Gävle, det var hundra år sen, och han hade varit ung och inte förstått det, han hade levt men inte riktigt känt det – inte som det kändes nu, och han önskade att människor var träd och varken kunde blöda eller skrika.

I sex dagar och sju nätter låg Schmidt i ingenmansland, på fältet mellan skyttegravarna. Om dagarna hade han spelat död, om nätterna hade han rört sig några centimeter närmare säkerheten. Ingen såg det. Det hände om natten att han levde.

Kolla, fan, sa Einar. Inte låg Schmidt där igår.

Sa så varje morgon. Och de trodde honom inte. Förrän slaget var över. Och Schmidt definitivt var död.

Anna Jörgensdotters roman "Solidärer" kommer ut på Albert Bonniers förlag hösten 2017.

Anna Jörgensdotter.

Mer läsning

Annons