Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon lämnar en törst efter mer

/
  • SKRIVER KRISPIGT. Therese Bohman får med sin debutroman

Annons

Värmen när jag läser Therese Bohmans debutroman ”Den drunknade” är tryckande, likaså temperaturen i hennes fiktion, där en ung kvinna besöker sin syster och hennes man under några heta sommardagar – ändå känner jag mig sval av texten, som har krispigheten hos en himmelsblå höstdag.

När jag skriver sval får det inte misstolkas som att jag är sval inför Therese Bohmans roman, tvärtom. Hon har skrivit vad som mycket väl kan vara årets debut.

Tonträffen är perfekt när hon, med huvudpersonen Marinas röst, för läsaren in i en tryckkokare av relationer som hotar att explodera, med stämningen från en Polanski-film. Marina och systern Stella har, som systrar tenderar att ha, en komplicerad relation, där spänningen blommar i det outsagda. Under några sommardagar besöker Marina systerns hem i Skåne, där hon bor med sin nya kärlek Gabriel, en äldre författare. Medan Stella arbetar under dagarna, får Marina och Gabriel chans att ladda upp sin attraktion inför varandra, en elektricitet som till slut blixtrar till med en kyss. Om Marina attraheras av Gabriel för hans egen skull, eller för att han är systerns, är svårt att säga. Man får en känsla av att hon hade varit lika lysten om systern istället hade haft en, säg, sköldpadda vid namn Gabriel, om än inte sexuellt.

När Marina reser hem är systern och Gabriel alltjämt ett par, med en orm i paradiset. Men det är inte bara Marina som står för det ormiga. Hon anar också ett större mörker i deras relation, en skugga av våld. När hon återvänder till huset i Skåne nästa gång är systern död. Drunknad.

Therese Bohman är en av de mer välskrivande kulturskribenterna i den yngre generationen, som litteraturkritiker i bland annat Expressen och redaktör på den konservativa tidskriften Axess. I den senare har hon under det senaste året räknat ner konsthistoriens främsta verk, högst subjektivt, och dessa texter har varit höjdpunkter i varje nummer. Även ”Den drunknade” innehåller vackra beskrivningar av konstverk.

Samma textspänstighet för hon över till fiktionen, och visar också att hon har psykologisk skärpa och gestaltningsförmåga för att skriva fram riktiga människor. När andra unga debutanter under det senaste året har skrivit om komplicerade kvinnor, har det varit med den lillgamla känslan av att spela mogna, likt en fejktatuering som de har fått hos tandläkaren.

Therese Bohman lämnar någonting så sällsynt som en törst efter mer.

Mer läsning

Annons