Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon låste in karln i garderoben

/

Jag har honom här, i garderoben, meddelar Alma, berättaren i Sofia Nordins nya roman "Atomer" i inledningen. Och den hon låst in är Cedric, barndomskamraten som förstod henne bättre än någon annan.

Annons

Alma gav sig ut för att fiska upp en karl för natten, det enda man kan använda män till, konstaterar hon kallt (på samma sätt som atomer är mer osentimentala och pålitliga än människor). Och då snavar hon plötsligt över Cedrik, full som en kanon. Han känner inte igen henne.

Anslaget är oväntat och välfunnet, det blir en snabbstart och i ett enda svep samlar Nordin in ett helt liv och en skadad själ. Också språkligt är det välgjort, smidigt och avslipat och med en snabb framåtrörelse.

Samtidigt känns det kanske lite för enkelt. Alma blev övergiven när hon var sexton år (nu är hon dryga trettio), gick i bitar och kunde liksom inte lagas igen. Jag drar öronen åt mig lite.

Men efter hand anar man att hon känslomässigt är kvar ungefär där hon befann sig när Cedrik övergav henne; då tycks de flesta mentala klockor ha stannat för hennes del. Så småningom förstår man att det nog också handlar om andra, rätt grava emotionella och sociala störningar.

Cedric får alltså vara inlåst länge. Hon hittar på tusen svepskäl, tar upp ett hål i dörren så att hon kan mata honom, förser honom med läsning, tandborste och lögner om sig själv. Han blir kvar där medan hon går till jobbet, tar emot en älskare och diskuterar sin forskarkarriär i biokemi med en kollega. Och upplägget med den där vännen som inte kan komma ut ur garderoben blir emellanåt bra likt en transport.

Men den utdragna inlåsningen ska förstås ge Nordin utrymme att varva in förhistorien. Alma berättar alltså om hur de två växte upp och ihop. Hon minns bad, serietidningar, en blå skrotbil i skogen, bullbak och drömmar om att göra upptäcktsresor ihop, det blir sinnliga och detaljrika återblickar.

Egentligen är väl "Atomer" två böcker; vuxenromanen innehåller en undomsbok (som får nästan dubbelt så mycket utrymme) men den senare ska förstås fungera som botten och för att det Alma uppfattar som ett svek ska bli begripligt.

Ett par mordiska avsnitt där hon ger sig på en rival är riktigt obehagliga. Och mycket av det som Alma ger uttryck för är osympatiskt. Hon lever på tvärs, tänker på tvärs, känner på tvärs och handlar också till slut på tvärs.

Det är inte alldeles lätt att bedöma Alma för vi får väldigt lite material från annat håll; varken föräldrarna eller Cedric ger oss några motbilder. Och vi blir inlåsta i denna klaustrofobiska värld, ja vi hamnar där nästan lika obönhörligt som när Cedric blir fast i garderoben.

Mer läsning

Annons