Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hoppsan, Hans!

Annons

Så ger sig också Hans Carstensen in i Strömvallendebatten.

Gävlebon Hans Carstensen är författare, dramaturgilärare och ståuppare. Vi brukar även kunna presentera honom som medarbetare här på kultursidan.

Det var tråkigt att han av personliga skäl helt nyligen valde att sluta med sina tyckarkrönikor under vinjetten ”Storytellingskolan”.

Men tycka till vill Hans Carstensen fortfarande göra.

Han har plötsligt något att säga om Strömvallen, nu när debatten pågått i ett och ett halvt år.

Det gör han i en artikel i Gefle Dagblad (19/9).

Carstensens slutsats är: riv läktaren.

Jag vill för ordningens skull påpeka att hans debattinlägg inte erbjudits oss.

Vi hade naturligtvis gärna publicerat dessa synpunkter.

Carstensen driver tesen att Gävle har dåligt samvete för 1950- och 60-talens rivningsvåg i stan.

Därför vågar Gävle inte riva Strömvallens läkare, menar han.

Att bevara vore dock att återigen bete sig lika fyrkantigt och traditionslöst som då, enligt Carstensen – eftersom byggnaden i det här fallet inte ens är värd omsorgen.

Hans argument är att Strömvallen aldrig byggdes med avsikt att ”signalera estetik”.

Den är ”bara” en idrottsplats, ingen magnifik modern arena.

Den är ett funktionellt ingenjörsbygge som saknar estetisk dimension.

Gefle Dagblads kulturredaktör Widegren har för övrigt tidigare formulerat sig på liknande sätt.

Helt enkelt att Strömvallens läktare inte är tillräckligt ”vacker”.

Båda resonemangen är ungefär lika befängda.

Carstensen vill ge staden en dunkel kollektiv identitet, ”Gävles dåliga samvete”.

Ack ja, återigen detta mystifierande.

Denna längtan att psykoanalysera Gävle kommuns själ.

Om man tycker att makthavarna är fega, så säg det för tusan. Hur svårt kan det vara?

Det finns ingen särskild Gävleångest.

Det finns en tidsanda (samma sak skedde över hela landet) och enskilda politiker att ge skulden för saneringen av Gävle för 50 år sen.

Konstigare än så är det inte.

Den andra tokiga – för att inte säga felaktiga – utgångspunkten för Carstensens ställningstagande är fult utseende och brist på arkitektonisk vision.

Vad som är estetiskt tilltalande varierar som bekant i tid och rum. Vad Carstensens öga ser just i dag är ingen evig sanning, för att nämna en liten komplikation.

Men hur som helst har varken ”skönhet” eller konstnärlig kvalité särskilt mycket med den här diskussionen att göra.

Byggnadsminnen handlar om kulturarv.

Det avser en byggnad som är laddad med ett innehåll. En byggnad som har en historia att berätta om det svenska samhället.

Och det borde kanske Hans Carstensen om någon förstå, han som under många år skrivit om berättandets konst i sin ”Storytellingskola” här på kultursidan.

Ett byggnadsminne kan vara en park, en trädgård, ångsågen i Nor, ett slott eller en lada.

Svårare än så är det inte.

Mer läsning

Annons