Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hoppsan! Hur tänker den stora tidningen?

/

Jag sitter och tittar på Dagens Nyheters förstasida från i måndags, allt mer förundrad. DN toppar med en gigantisk, mörk bild där en trängd LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin skymtar fram. Rubriken lyder: ”Hennes timmar i LO är räknade.”

Annons

Man tänker sig då (naivt) som läsare att förklaringen till rubriken är något slags journalistiskt research-arbete. Typ att DN ringt runt bland LO-förbunden och på så sätt fått fram indicier på att måndagens extrainkallade krismöte i LO-borgen kommer att leda till Lundby-Wedins avgång. Eller att någon initierad källa inom arbetarrörelsen säger att saken inför krismötet egentligen redan är avgjord.

Men icke! Förklaringen till förstasidesrubriken är endast tankarna i DN:s egen så kallade politiska analytiker Henrik Brors huvud. Ty Brors tror denna måndag att Lundby-Wedin nu måste avgå. Han skriver om stenar som satts i rullning och besked som kommit för sent och (en oemotståndlig godbit för förstasidans rubriksättare alltså) timmar som är räknade. Tomma retoriska figurer, i och för sig, men ändå nog snitsigt sammanställda för att se ut att leda fram till slutsatsen att LO-basen denna dag kommer att tvingas avgå.

Henrik Brors hade emellertid, i sin sedvanligt ytliga politiska analys, fel. LO-basen sitter kvar. AMF-skandalen må ha orsakat ett rejält bakslag i väljaropinionen för socialdemokraterna – men den rituella slutpunkten med en avgång blev nyhetsindustrin den här gången snuvade på. DN:s politiske analytiker missbedömde LO:s förmåga att stå emot mediatrycket – det som han med sin artikel själv gjorde sitt bästa för att bygga upp. Han missbedömde, kan man säga, sin egen och sina kollegors styrka.

Problemet med detta är att nästan ingen bryr sig. Henrik Brors kan fortsätta att skumma topparna av den enklaste mediala logiken och kalla det för politiska analyser. Han kan göra detta i oberoendets och saklighetens namn och han kan egentligen ha fel nästan hur ofta som helst utan att någon ens kommer på tanken att kräva hans avgång. Det gäller för övrigt alltför stora delar av journalistkåren, som smidigt överlever de flesta missbedömningar och felaktigheter.

För LO och socialdemokratin finns emellertid en viktig läxa att lära i kölvattnet av AMF-skandalen: man kan välja att inte spela med i mediedramaturgin! Man kan välja att hålla sig till sin bild av verkligheten när medierna väljer att piska upp stämningar kring riggade konflikter och skenproblem. Man kan välja att utmana journalistikens makt över det offentliga samtalet.

Om det går att göra detta och ändå vinna ett val är tveksamt, men för egen del tror jag att det är dags för arbetarrörelsen att försöka. För vilket är egentligen alternativet? Ett ständigt dansande efter andras pipor – pipor vars verkliga ledord inte längre särskilt ofta är oberoende och saklighet utan allt mer ofta stavas läsarsiffor, tittarsiffror, vinst och uppmärksamhet.

Nej, mediekritiken och mediepolitiken måste lyftas in i politikens mitt. Alternativet är att spela ett spel som inte syftar till att lösa några problem, bara göra vinstgivande rubriker av dem.

Mer läsning

Annons