Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Höst – och de andra blir plötsligt konkurrenter

/

Jag har alltid tyckt att höstarna varit jobbiga, bara för att de i så stor utsträckning tematiserar ”konkurrens”. Vare sig man går i skola eller befinner sig på arbetsmarknaden är man som människa deltagare i en konkurrenssituation.

Annons

Men så slog det mig – handlar inte hela livet egentligen om att konkurrera? Om platsen i familjen, om platsen på badstranden, om platsen i kön på Ica och så vidare. Hur klarar vi alls av att leva?

Nej, kanske är det så. Att många av oss faktiskt inte klarar av just detta.

I konstnärliga kretsar finns det en oskriven lag som säger att när konstnären ber om råd och någon annan kommer på idéer – då tillhör idéerna konstnären som frågat. Om jag skriver ett halvdant skämt och Babben Larsson vässar det, då tillhör skämtet ändå mig. Om Barbro Lindgren behöver hjälp av Rabén och Sjögren att sy ihop slutet på ”Max bokhylla” (vem vet, den kanske kommer) – då tillhör denna slutkläm ändå Barbro Lindgren.

Men många konstnärer klarar inte av att be om hjälp, och ber de om råd vågar de inte riktigt ta emot de nya uppslag som erbjuds. Hur kommer det sig?

Och hur kommer det sig att syskon i vissa familjer bryr sig om varandra medan andra blir såta fiender?

Och hur kommer det sig att vissa fotbollslag som håller sig med breda spelartrupper, som till exempel Inter, blir bättre av konkurrens, medan andra lag, som Gefle IF 2008, blir sämre?

Jag tyckte att jag famlade i blindo, tills jag helt nyligen pratade gruppsykologi med en svensk idrottsledare i en av Sveriges stora föreningar. Han slängde plötsligt fram två termer som öppnade upp det hela en aning. Ledaren talade om ”positiv konkurrens” och ”negativ konkurrens”.

Positiv konkurrens är en konkurrenssituation där deltagarna i gruppen inser att de för gruppens bästa samt för sitt eget bästa måste samarbeta. Deltagarna hittar lösningar på problem individuellt och enskilt – men vem som når lösningen är inte intressant, det viktiga är att problemet löses och att gruppen kan gå vidare mot nya mål. I en grupp med positiv konkurrens finns det ingen avundsjuka, det som är intressant är gruppens utveckling – den egna utvecklingen följer liksom med på köpet.

I en grupp där negativ konkurrens härskar mår folk dåligt, eftersom allt är individbaserat. Om jag inte lyckas får jag skäll av ledaren och gruppen. Jag vågar inte misslyckas. Allt som existerar är drömmen om den egna framgången. Äta eller ätas, för att prata Darwin. Folk håller inne med tips som skulle få de andra att växa – för då kan min plats i hierarkin vara hotad.

Jag hatar att måla fan på väggen, men väldigt ofta får jag en känsla av att det är det senare samhället jag lever i. Särskilt när jag besöker svenska skolor. Och det är häpnadsväckande – för är det någonstans som det negativa konkurrenssamhället kan förändras från grunden så är det just här.

Många av de klassrum jag har varit inne i under min livstid har varit rena rama öknar för dynamisk gruppverksamhet. En del lärare (men tack och lov bara en del) verkar vara pinsamt omedvetna om grupprocesser. De pratar mycket själva, och har ingen aning om hur ordet ska ges till barnen. De lägger sålunda redan från första skoldagen grunden för en odemokratisk ordning: Kampen om ordet.

Inte undra på att många barn som inte heller hemma får formulera sin situation blir tragiskt krigiska. Varför i stället inte låta ordet vara något som tillhör alla? Ja, varför inte börja och sluta varje skoldag med en runda – där barnen får tematisera sina egna världar? Så bildar man en kultur för att barn ska våga tala inför grupp samt bli verkliga för varandra.

Somliga lärare (såväl som ledare inom andra verksamheter) verkar heller inte förstå att det är de själva som stadsfäster hierarkier i en grupp. Hierarkier måste brytas ned. De som tar plats måste få en chans att stå tillbaka, och vice versa.

Per Olsson, Gefle IF:s kompetente tränare, kämpar frenetiskt denna säsong. Precis som Brynäs 07–08 hade man det bästa laget på flera år, men precis som Brynäs underpresterar man. Konkurrensen om platserna var stor när säsongen började och efter sommaren har truppen fyllts på med än mer duktigt folk. Ändå går det inte bättre.

På Sporten tyckte vänsterbacken Andreas Dahlén att han var värd en plats i startelvan. Så talar en spelare som är del i en grupp, där de som borde vara hans samarbetspartners på väg mot ett mål plötsligt har blivit ett hot.

Mer läsning

Annons