Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Amsterdam: Judebruden

/

Annons

Klockan är bara barnet när vi släpps in på Rijksmuseum i Amsterdam. Vi rusar upp för en trappa, svänger till vänster och ser henne inne i det stora rummet genast, den fagra damen på Rembrandts målning "Judebruden".

I vanliga fall är hon omgiven av tusen beundrare. Men nu är vi ensamma med henne och den blivande maken. Han lägger just sin högra hand mot hennes bröst. Detta är hjärtat, säger han kanske, som en berömd poet lär ha yttrat precis innan han dog. Och nu och för alltid tillhör det mig, viskar han nog.

Hennes ena hand vilar mot magen. Kanske bär hon redan hans barn. Hand, hjärta, foster: det kunde vara en linje, ett nytt sammanhang.

Mannen är full av andakt och ömhet.

Hon har ett drag över munnen, blygsel kanske, men också som om hon tänkte på något han inte känner till, en sak hon ännu inte vågat tala om. Ja, vi gissar förstås vilt.

Samtidigt är målningen en uppvisning i virtuost måleri. Mannen bär en kort rock med mycket guld i, tyget är bylsigt. Rembrandt slår in de gula färgerna, de får klumpa sig och glimma. Och tyget i hennes röda klänning bildar rika veck; det är en svår konst, att klä på en dam en sådan klänning, ja med hjälp av penslar och färg.

Det röda och det gula, det är som om färgerna också gifter ihop sig. En vän föll i gråt när han första gången såg de underbara nyanserna. Vi blir också lite våta i ögonen.

Resten av bilden, bakgrunden, det som finns bakom kläderna och mannens konstfullt ordnade hår och blusärmar, är mörk, som om Rembrandt helt enkelt gått runt och släckt ner de delarna av bilden.

En snäll klass kommer fram med en guide och en liten flicka frågar om något, blygt och tyst, det är nästan som att höra brudens röst, hon är både mild och försiktig. Och det blir samtal mellan barnen. Men vi är inte längre ensamma.

Så går vi mycket nära bilden och betraktar hennes ringar, man skulle nästan kunna plocka av dem, så känns det. På vänster lillfinger blänker en ädelsten till.

Sedan går vi ett varv i salen för att vila ögon och sinne lite och hamnar framför Nattvakten, Rembrandts mest berömda tavla, en jätteduk som visar en marscherande skara soldater, omgivna av en folkmassa. Många människor betraktar målningen, de står där som om de också ingick i följet. Och åtskilliga blir fotograferade framför den enorma tavlan. Och det är kanske en riktig tanke, att man ska närma sig bilden som om man är en av dem som rör sig i den stora skaran.

Två av vakterna har klivit ut ur tavlan och dragit på sig moderna kläder, det ser så ut. Och nu håller de ett vakande öga på människorna runt målningen så att de inte stör den målade ordningen.

Så går vi tillbaka till "Judebruden" och riktar ett öra mot bilden. Kommer vi att vara så här nära varandra, också i fortsättningen, får vi för oss att hon frågar. Jovisst, svarar han milt, och det blir ännu bättre när barnet kommer.

Mer läsning

Annons