Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag, när girig­heten tar över

/
  • Skådespelaren Anki Lidén: ”Ingen
vågar säga vad de egentligen tycker”
  • Den nya rädslan förskräcker. Vart tog leken vägen?, undrar Anki Lidén. ”Vi blir mer egoistiska när tiderna är tuffa, när det istället borde vara tvärt om”.
  • Ärligt talat. ”Det där att leka, att låtsas vara någon annan… det var nog det som lockade.”

Film- och tv-regissören Filippa Pierrou har gjort en serie exklusiva intervjuer för kultursidans räkning. Med välkända svenska skådespelare och artister. Kreativa människor som hon känner, respekterar och själv har arbetat med.

Det har blivit privata samtal på riktigt.

Om värderingar och moral och om en ny tid där avståndet växer. Mellan människor. Mellan de som har makten och de som saknar makt. Mellan de som skor sig och de som får betala.

– Om det finns minsta tvivel på att du har samma värde som jag, kommer det tvivlet att skapa ett glapp mellan oss, säger Filippa Pierrou.

Annons

 Hon gick ut scenskolan i Malmö 1971 och har sedan dess blivit en av våra mest uppskattade kvinnliga skådespelerskor. Anki Lidén, senast sedd i filmen ”I taket lyser stjärnorna”, där hon vann en guldbagge för sin rollgestaltning. Själv har jag jobbat med henne som regissör i bland annat TV-serien “Familjen”, där hon gör ett av sina många spännande kvinnoporträtt.

Dagen för vårt möte öser regnet ned och höstvindarna sliter i kläderna, men när jag kliver in hos Anki strömmar värmen mot mig. Hon utstrålar värme, och nyfikenhet. Det första hon säger, trots att vi inte setts på flera år, är:

”Är du kär i någon?”

Rakt på väsentligheterna. Vi börjar prata om det där med kärlek, om allt det där att vänta på att träffa någon. Och om att träffa rätt, men även känslan när man väl träffat rätt, kanske var det sista gången man blev förälskad?

Vi konstaterar att alla stadier faktiskt har sina fram och baksidor.

Anki berättar att hon levde ensam i åtta år innan hon träffade sin nuvarande man. Under den tiden hade hon bland annat en relation där hon plötsligt upptäckte att hon höll på att nöja sig, trots att det inte var rätt. Men eftersom hon är den hon är, så gjorde hon inte det.

Är det kanske så att vi nöjer oss för lätt, att vi inte vågar tro på att vi kan få det vi verkligen önskar oss? Vi kommer fram till att det nog är ganska vanligt i parrelationer, att man nöjer sig, och att det beror på rädsla. Rädsla för att bli ensam eller så blir man helt enkelt för bekväm.

Att våga säga nej till det som inte är rätt kräver ett visst mod, tänker jag, det gäller alla sammanhang. Och hon är modig, Anki. Men det har hon inte alltid varit, berättar hon.

Som liten var hon blyg och inte alls framåt. Jag frågar hur det då kom sig att hon ville bli skådespelerska.

”Jag vet inte riktigt”, svarar hon och berättar att hon föddes i byn Molltorp i Västergötland och där fanns inte ens någon teater. Men hennes föräldrar sysslade med amatörteater på NTO och där fick Anki vara med och hjälpa till.

”Det var där jag såg något. Det där att leka, att låtsas vara någon annan… det var nog det som lockade.”

Men hennes pappa sa att hon var tvungen att ta studenten först innan hon fick göra slag i sina skådespelardrömmar. Efter gymnasiet sökte hon till Skara Skolscen och gick där ett år innan hon sökte scenskolan i Malmö.

“Jag var en lantis och jätteblyg. Jag stod där med stora ögon och fattade ingenting.”, skrattar hon.

Hon gick i samma klass som bland andra Krister Henriksson.

”Scenskolan hade då en anda av solidaritet, att jobba tillsammans, att leka. Att pröva sig fram och att våga misslyckas.”

”För cirka fem år sedan firade scenskolan i Malmö jubileum. Då satt jag i trappan och grät. Det var förstaårseleverna som hade uppspel, 20-åringar som gjorde egna nummer. De gjorde inte en gemensam pjäs och de var alla söta, alla kunde dansa, sjunga, agera. De tog sin plats utan att tveka.”

”De var individualister, fullfjädrade proffs trots att de bara var elever som just kommit in på utbildningen. De visade upp sig, sökte jobb”, säger hon.

”Det gjorde mig så ledsen att se”.

”Konkurrensen är så stor i dag eftersom jobben är så få. De måste vara bäst på en gång, de måste kunna profilera sig, ha en CV. CV, det visste jag inte ens vad det var när jag var i deras ålder. Jag hade aldrig klarat mig där i dag.”

Vad hände med leken? tänker jag. Det som gjorde att Anki ville bli skådespelerska. Det som gjorde att jag själv ville bli regissör?

Vi pratar om de tuffa tider vi befinner oss i, då länder går ekonomiskt kaputt, när det skärs ned på det mesta och många har svårighet att försörja sig, inte bara inom kulturområdet. Då försvinner leken, och rädslan tar över.

”Det innebär också att ingen vågar säga vad de egentligen tycker, eftersom alla är rädda att inte få jobb. Resultatet blir att det som produceras blir strömlinjeformat.”

”De flesta skådespelare fick jobb när jag gick ut scenskolan, länsteatrarna hade pengar och behövde skådespelare. Det fanns hur mycket jobb som helst. Så är det inte i dag, när teatrarna lider av stora nedskärningar.”

Anki fick sitt första jobb på tv-serien ”Snapphanepojken” tillsammans med Krister Henriksson, vilket var stort, eftersom det bara fanns en tv-kanal då. Hon började sedan på Uppsala/Gävle stadsteater där hon var fast anställd i 23 år. Under den tiden var hon ofta tjänstledig för film och tv-jobb.

Anki säger att hon tror att vi här i Sverige är lite bortskämda.

”Vi har haft det bra, inte behövt kämpa. Så när det kärvar till sig så går vi var och en till sitt, inte ihop som kanske vore mer naturligt. Vi blir mer egoistiska när tiderna är tuffa, när det istället borde vara tvärt om. Vi borde agera mer som till exempel människor som har varit i svåra krig, som ger till varandra trots att de inte har något själva.”

Hon tar ett exempel som hon fått berättat för sig; det handlar om lägenheter som först var hyresrätter. Då, om till exempel en tvättmaskin gick sönder, gick hyresgästerna ihop och framförde till värden att en ny tvättmaskin måste köpas in.

När lägenheterna sedan blev bostadsrätter och alla ägde sina lägenheter, blev tonen en annan. Behövde man verkligen byta stammarna? Var det verkligen nödvändigt? Till och med gårdsfesterna försvann.

Alla blir rädda och tänker på sitt och vill inte bidra till det som handlar om det stora hela, tänker jag. Men förutom rädslan så finns det här en annan ingrediens som smyger sig in, girigheten. Den som har vill ha mer, och den som har vill inte ge till den som inte har. Det uppstår ett glapp mellan människor.

När blev ”rädda sig den som kan”, rådande moral?

”Att göra film och teater handlar ju om att jobba ihop, att mötas, att bidra och att släppa in”, säger hon. Precis som livet.”

När Anki var nio år skrev hon i sin dagbok:

”Gode gud, låt mig bli skådespelerska!”

Det är jag glad för att hon blev, hon är en av dem, som genom sitt skådespeleri bidragit och kommer att bidra till, att göra livet rikare för många. Genom att fortsätta leka.

Filippa Pierrou

Mer läsning

Annons