Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inför Södersöndag: Folkliv på Glasmästargränd

/
  • Vykort från Glasmästargränd, troligen sent 1950-tal. Huset med stegen lutad mot taket är nr 7.
  • Snöröjning med häst, Glasmästargränd mot norr 1956. Västra Islandsgatan i fonden.
  • Dalerik på 75-årsdagen i januari 1981, som vanligt med pipan i munnen. Här ses han i sin silversmedja på Nedre Bergsgatan 11.

Söder och inte minst Gamla Gefle står för gammaldags julstämning i Gävle. 6 december är det åter dags för arrangemanget Södersöndag med öppna butiker och ateljéer. Här berättar lokalhistorikern Barbro Sollbe om gångna tiders folkliv i en av kullerstensgränderna.

Annons

För 250 år sedan, 1765, var tre glasmästare verksamma i Gävle. Och redan under tidigt 1700-tal fanns två gränder med denna yrkesbeteckning i staden.

En glasmästare Ek hade sin verkstad i närheten av Kyrkogatan, vid vad som kallades Glasmästargränd. Men på Söder, i nuvarande Gamla Gefle, låg sedan 1600-talet en annan Glasmästargränd, där hans kolleger Stalin (med betoningen på andra stavelsen) och vallonsläkten Sporrong bodde och arbetade. Det är den nyligen bortgångna lokalhistorikern Jan Sterner som berättar i ”Från Gästrikland 1997”. Hans bok är rena uppslagsverket, vad gäller stadens gatunamn.

Ett skutt fram i tiden och vi är på Söder 1925, med den lokala adresskalendern (telefonkatalogens föregångare) som kunskapskälla.

På den lilla Glasmästargränd, två små kvarter lång i väster men bara på ett kvarter i öster, bor bland andra en stuveriarbetare, en baderska, en före detta vedhandlare, en handarbetslärarinna, en telegrafist, en järnarbetare, en kaféuppasserska, en sadelmakeriarbetare och ett tidningsbud men ingen glasmästare, däremot en skomakare, så hantverket lever kvar i gränden. Och de i kalendern noggrant återgivna yrkestitlarna ger en god bild av områdets socioekonomiska status.

Ännu ett skutt. Från före sekelskiftet 1900 och fram till tidigt 1950-tal ligger en butik på Glasmästargränd 11, som är ett hörnhus med långsidan mot Smedjegatan. Det är Wigzells mjölkmagasin och speceriaffär – en vanlig kombination som dock förutsatte skilda lokaler. Så Mathilda Wigzell sålde mjölk och grädde i lösvikt på Glasmästargränd och – med kundingång från Smedjegatan 17 – kaffe, mjöl, sirap och stadens finaste sill.

Dessutom kom Islandsskolans skolbarn på höstarna med sina kopparslantar och handlade de knäckäpplen hon producerade av egen frukt från trädgården.

En son i familjen Wigzell tros ha varit den första i området som tog studenten. Det var förstås uppseendeväckande, och iförd sin studentmössa bars han från läroverket till hemmet.

Det torde ha varit när Mathilda varvade ner, som mjölkmagasinet fick en ny hyresgäst. På Norrlands-Posten på Nygatan satt journalisten Eric Ericsson (1906-1987) och skrev om konst och teater. Han var själv konstnärlig, målade lite och började sen med silversmide. Hans läromästare Acke Tötterman hade sin guldsmedsverkstad först på Kaplansgatan och senare i det stenhus på Västra Islandsgatan som i dag bland annat hyser ett spa.

Journalister gjorde inte så stort väsen av sig själva i spalten på den tiden. De valde en signatur, en pseudonym som ibland dolde det egna namnet, ibland gav antydningar. En konstskribent i Gefle Dagblad, Nils-Göran Hökby, blev Höken, och Eric Ericsson (vars farfar var från Dalarna) blev Dalerik.

Journalistik, sa Dalerik till mig för mer än ett halvsekel sedan, är slitsamt och magsårsbefrämjande. Han ville hellre ha ett fritt och obundet arbete. På lediga stunder hade han bland annat gjort en brudkrona i silver, som han i juli 1953 skänkt till Böna kapell; han hade ett älskat sommarhus i Bönan. Brudkronan hade en krans av liljekonvaljer, Gästriklands blomma, och på sockeln sågs fem hjärtan och infattade ametister, en violett ädelsten. Lewis Nyberg, då en ung kyrkoadjunkt, tog emot gåvan.

Men 1955 hade Dalerik gjort slag i saken och lämnat journalistiken. Hans silversmedja inregistrerades i januari 1956 i en liten röd stuga med adressen Glasmästargränd 11. ”Rakt in i köket med dalblå väggar och vitkalkad spiskåpa kommer man”, kunde läsas (osignerat) i lokalpressen i juni. ”Till höger ligger Daleriks verkstad och i rummet till vänster skall den unge uppmärksammade silversmeden Gunnar Cyrén husera i sommar.”

”Kaffepannan kommer på många gånger om dagen, berättar de båda silversmederna. Och doften lockar in bokbindaren vägg i vägg och även husets igelkott kommer fram.” Vem bokbindaren, uppenbarligen i nummer 9, är, framgår inte. Men det berättas att igelkotten serveras mjölk ur en silverskål…

”Kan man tänka sig något bättre än att få sitta och pyssla med det roligaste man vet hela dagarna, utbrister Dalerik i artikeln. Han vill nu koncentrera sig på ringar och andra smycken, där han kombinerar silver med stenar som han plockat på Limön.

Hans unga kollega Gunnar Cyrén har vid denna tid just avslutat sina studier vid Konstfack. Som skolans bästa elev fick han guldmedalj och skolans resestipendium – och för gesällprovet ytterligare en medalj och en pengabelöning.

I januari följande år kan man läsa i en annons att Dalerik i sin verkstad ska leda en kurs i smycketillverkning i silver, i Medborgarskolans regi. Kursavgiften är 45 kronor, litet dyrare än de flesta andra kurserna, men det kan ju ha handlat om materialkostnader. Han fortsatte att ha elever i silversmide i hela sitt liv, men redan från senhösten 1957 från en ny och rymligare lokal, Nedre Bergsgatan 11, där han sedan bodde med sin hustru Inga-Lisa och även fick rum med en utställningslokal, Svarta katten.

Men på glasmästarnas lilla kullerstensgränd lever hantverket fortfarande, efter minst 400 år. Konservatorn Per Mattsson, som fått kommunens byggnadsvårdspris och som man, om man haft tur, kunnat se med en eller annan kyrkängel under armen, och paret Kerstin och Mats Andersson, som kombinerar sybutiken Pastellen med textilhantverk, är de senaste grenarna på trädet. De efterträdde ytterligare en konsthantverkare som gjort avtryck lokalt, keramikern Ester Lundvik.

Mer läsning

Annons