Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingvar Henricsons sista hälsning

/
  • Ingvar Henricson 1992. Han kom till Gävle och lärde oss vår sjöfarthistoria.   Foto: Mats Olsson
  • Ingvar Henricson, hängiven sjöfartsforskare, en Gävleprofil och kulturpristagare.   Foto: Kenneth Wennberg

Annons

De bästa hälsningar, Ingvar Henricson. Avskedsorden i mejlet stirrar mot mig.

Jag läste det för bara några dagar sedan. Måndag 1 juni. Sjöfartshistorikern Ingvar Henricson erbjöd kultursidan en ny artikel. Vi brukar ju publicera hans kunniga och intressanta texter om livet i trakten förr.

Nu hör Gävleprofilen Ingvar Henricson plötsligt själv till detta förr. Han har oväntat avlidit. Han blev 71 år.

Det finns inte längre någon som svarar på hans mejladress. ”Javisst, ta dig tid”, skrev Ingvar Henricson som svar när jag lovade läsa artikeln så snart jag hann.

Men det fanns ingen tid. Ingen tid alls. Om han visste det så märktes det inte, i det som blev vår sista konversation. Han lät alltid entusiastisk och glad: ”Trevligt att min artikel fick ett helt uppslag!”, ”Ha en fortsatt trevlig semester”.

Vad var det Ingvar Henricson ville berätta i den text som också blev (en av) hans sista?

Den innehöll ett lokalhistoriskt scoop. Ingvar Henricson visste nämligen alltid att hitta sådana. Man måste få kalla honom lika mycket nörd som forskare. Det låg nyfikenhet och hängivelse bakom fynden i arkiven. Om förlista fartyg, märkliga sailor-öden, skeppsbyggeri och förnäma redarsläkter.

Skribenten Ingvar Henricson hade ett nästan poetiskt förhållningssätt till fullriggare, fockmärsar och svåra läster. Briggen Gerda, den var hans baby. Som han ägnade en hel bok.

Den här gången, juni 2015, tänkte Ingvar Henricson avslöja att Mackmyra en gång haft Sveriges största rederi! ”Efter vad jag vet har ingen någonsin skrivit om det här”, konstaterar Ingvar Henricson i den text som jag inte vet om jag har tillåtelse att publicera. Vi hann aldrig göra någon överenskommelse.

Jag tror inte att det finns ett efterliv. Men jag föreställer mig gärna att vår medarbetare har lämnat oss för att segla fram någonstans, med ansiktet och skägget mot en salt vind.

De bästa hälsningar.

Mer läsning

Annons