Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Innehållsförteckning: glutamat

/

Annons

Några ord om magasinet Filter senaste nummer. Men vi kan göra så här, ni läser nedanstående citat först. Det är artisten Emil Svanängen som talar:

”Jag har fått en mecenat som heter Eloise och är i 90-årsåldern. Hennes man gjorde exklusiva färgband till skrivmaskiner någon gång på 40- och 50-talen. Olivettis band gick av när man slog punkt, så helt plötsligt ville alla ha Bertrands färgband. När Olivetttis problem var fixat hade de redan hunnit blir stenrika. Jag antar att det var då de köpte slottet som nu har blivit musikstudio åt Lonely Dear. Historien jag har hört säger att hon hörde min musik genom ett öppet fönster och bad sin sonson att bjuda in mig.”

Ni ser slottet framför er? Och tanten som lutar sig ut genom ett fönster högt upp. Man undrar, hur har hon blivit en sådan krutgumma. Och man tänker på skrivmaskinen – en modern uppfinning som är bara så död. Hela teknikutvecklingen från Gutenberg till surfplatta passerar genom skallen.

Det är det som är magasinet Filter. Berättelserna. Till och med ett enda stycke – citatet var bara klippt ur en liten Filter-notis – lyckas expandera världen.

I Filter läser jag om det jag absolut inte är intresserad av – galopptävlingar. För texten är en smärtsam berättelse. Den om 27-åriga Inez Karlsson, Skandinaviens genom tiderna mest framgångsrika jockey som fortsatte rida fast hon var dödssjuk.

I Filter får jag läsa om precis det jag undrat över – nämligen killarna bakom den där reklambyrån som gav bort 100 000 kronor till Gudrun Schyman för att hon skulle elda upp sedlarna på en klotgrill i Almedalen. Samma genialiska galningar startade ”Kulturpartiet” som var en kampanj för att väcka debatt om kulturen, på uppdrag av Rikskonserter.

I Filter finns kanske inte de stora avslöjandena, men lust och nyfikenhet. Och antagligen natriumglutamat (smakförstärkare) eftersom man vill bara ha mer.

Mer läsning

Annons