Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ja, det var jag som fjällvandrade med böcker i ryggsäcken

Annons

att tillryggalägga. 13 kilo på ryggen. 5 böcker i ryggsäcken. I motvind. Uppför. Det går uppför. Hela tiden.

De fem böckerna var sju från början, men efter skeptiska blickar från mina medvandrare – pappa och bröder – har två fått stryka på foten. De som ändå ligger kvar, som jag kånkar över fjället och det faktiskt med glatt humör, är dessutom tunna volymer. Så det så. Kanske 500 sidor tillsammans.

det är min pappas 70-årspresent. Det är destination Storån i dalafjällen, granne med Töfsingdalens vackra nationalpark. Det är högsommar, det är ledigt, det är kommunikationsskugga och oändlig natur.

Alla förutsättningar finns. Men, jag fiskar inte. Inte med fluga. Jag måste fördriva dagarna med något annat. Därför är min föresats att läsa. Det som jag verkligen vill läsa, det som inte hunnits med eller blivit av, lyxläsning där jag väljer helt fritt.

Jag har planerat det här noggrant, minutiöst gjort avvägningar utifrån principen mesta möjliga innehåll på minsta möjliga vikt. Jag har till och med gått till biblioteket, vilket jag nästan aldrig gör, efter att jag indignerat konstaterat att Baudelaires ”De ondas blommor” inte finns att tillgå i Gävles bokhandlar, trots att den finns i pocket.

göra var man än befinner sig. Trodde jag. Tills jag kommer till fjällen i slutet av juli och drabbas av insikten: den människa som fryser, kan heller inte läsa.

På natten är det två, tre plusgrader i tältet, på dagen sådär sju, åtta. Det är grått. Och det regnar. I vindskyddet sitter jag och eldar, timme efter timme. Jag försöker få upp värmen med att läsa Stina Aronsons ”Feberboken”, men så passionerad den än är blir jag mest bara trött på den illa maskerade Artur Lundkvist som är romanens Hugo.

Vitnade fingrar istället för rosor på kinderna med andra ord.

Mat och godis. Och så lyssnandet till fiskehistorierna. Denna veritabla mätning (jag sätter inte ut något vulgärt prefix där, men jag tänker det), som drar igång så fort fiskare träffar varandra. ”Grisar”, så kallas de där stora fiskarna som man vill ha, de som alla har sett och någon gång fått. Bara inte under just den här resan.

”Grisarna”, visar det sig i minnesresorna, simmar i alltmer avlägsna vattendrag, i alltmer avlägsen tid och får alltmer förvridna proportioner. Till slut är de gigantiska. Som sjöodjur närmast. Och lika mytologiska.

att ta min tillflykt till litterära världar, helt utan förment autenticitet, bara precis sådana jag bestämmer att de ska vara. Men det går inte att läsa när kroppen bara är inställd på att sluta frysa. Det blir några rader Baudelaire och det blir Aronson, hastig och ryckig läsning.

Men så blir det faktiskt också, mellan vedträna som jag kastar på elden, Antonio Gamonedas långdikt ”Beskrivning av lögnen”. Nu doftar den av brandrök och sidorna har sotflottiga tumavtryck. Gamoneda förmår – med eldens hjälp – ta mig ur kylan, få mig att vända blicken från de gloende renarna i dalen och stänga ute korparnas envetna läten.

Hans bok gör det som litteratur ska göra – rycka läsaren ur verkligheten för en stund, erbjuda en annan plats att vistas på. Men det var på håret. Margaret Atwood och Ola Hansson förblir olästa.

i fjällen är det måhända när vädret är på din sida, som den sista solskensdagen när jag hoppar över forsar, sitter på stenar och blickar ut över håar, ser tjäderhonor och lavskrikor fladdra bland träden.

Hem igen. 11 kilometer. 12 kilo på ryggen (maten uppäten). 5 böcker, varav minst 2 onödiga. Motvind också i den här riktningen. Uppför. Ja, det går uppför. Hela tiden och åt alla håll i fjällen.

I packningen också något som har riktig tyngd men är lätt att bära, vetskapen om att omständigheter som omöjliggör läsning är dåliga för människan. Det är sant. Och ett bra mått på när man borde befinna sig någon annanstans.

Mer läsning

Annons