Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ja(pa)nusansiktet

/

En del ser ut som 14, men är nog 17 år. En är klädd som fransk kammarjungfru, en annan som sjuksköterska och andra rätt och slät i glittriga aftonklänningar. De arbetar som värdinnor på Tokyos Hostess-barer.

Annons

De är inte prostituerade, utan deras jobb är att med konstgjord ömhet få män att koppla av och beställa in drinkar. De tänder cigaretter, ler även åt de billigaste skämten, masserar trötta axlar och kan konversera mer än vad som egentligen krävs. Chefen Mama–san (barägaren är ofta en kvinna) övervakar noga att den unga värdinnan ser till att glasen fylls på igen och igen.

Det kan kladdas en del, men vår hostess höjer till sist fingret som till ett barn och säger något i stil med Ajabaja… Ibland utväxlas telefonnummer för träffar på andra platser. Prostitution är förbjudet i Japan, men Tokyo har ändå flera kända ”Red light districts”.

Kanske väljer mannen i stället att spela Pachinko. Spelhallarna fylls av alla slags män och kulorna i detta för mig svårbegripliga spel snurrar blixtsnabbt i maskinerna. Man spelar och spelar och kan vinna fler kulor och fler… Spel om pengar är förbjudet, men man kan diskret växla in sina kulor till något nyttigt som ett paket tvättmedel.

Mangaseriernas mycket unga och – ur mitt västerländska perspektiv – märkligt översexualiserade flickor, speglas i annonser och i affischer och jag försöker få ihop dem med magasinens långa, psykologiskt orienterade berättelser, som snarare handlar om varelser i parallella världar än om flickor och sex. När dessa flickor dyker upp i Sverige kallas en del av dem barnpornografi.

När jag från tåget ser stadsbebyggelsen mellan Tokyo och Yokohama (som vuxit ihop) bre ut sig så långt ögat når, tänker jag att man om våren kan följa körsbärsträdens blomning från söder till norr på tv som vore det vädret. När blommar vår stad? Likadant om hösten: när blir träden gula och röda?

Jag tänker att det finns saknad efter ro och lek som efter körsbärsblom i stslandskapet, efter tillgivenhet bortom stress, långa resor och en hård hierarkisk ordning. För något behov finns väl bortom Hostess-barens drinkar.

Det finns gott om tempel i Japan med fridfulla stigar mellan träden. Där ligger tehusen med sin smäckra arkitektur, skjutdörrar och taitamimattor på golven. I öppningen mot en del av trädgården kan man sitta i strumplästen (skorna ska alltid tas av inomhus) och betrakta stenträdgårdens 500 år gamla miniatyrlandskap, med grus format till vågor, stenar som berg i kinesiska målningar, och tänka sig en resa i båt i detta kustlandskap.

Och jag tänker på att samexistensen mellan parallella världar kanske är typiskt för det japanska, medan att tänka på en sak i taget mer är en svensk vana.

Mer läsning

Annons