Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag bekänner. Jag har stulit."

Att som barn upptäcka vuxenavdelningen på biblioteket kan vara som att börja erövra en hel värld. Eller stjäla den, kanske. Så upplevde Arbetarbladets Bengt Söderhäll det för många år sedan. I dag skriver han om en formerande tid.

Annons

Bekännande

Jag bekänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var en annan och endast en figur i en bok av Göran Tunström, som heter ”Tjuven”. Jag var på riktigt. Jag stal ur böcker på biblioteket som endast var för vuxnas läsning. Det var för femtioett år sedan. Vuxenavdelningens böcker på folkbiblioteket lockade mig mycket och till sist kröp jag under utsidan av utlåningsdisken för att komma åt de brinnande sidorna. Statarnoveller, Läkarboken, deckare – kartböcker och folianter. Allt jag stal blev kvar i böckerna, men jag var rädd att det som jag läste skulle lyfta när jag tittade på det och följa med in i mig. Då hade det varit en annan sorts stöld.

Misskännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var en annan och endast en figur i en bok. Jag var på riktigt. Jag stal ur böcker på biblioteket som endast var för vuxnas läsning. Det var för fyrtio år sedan. Vuxenavdelningens böcker på folkbiblioteket lockade mig mycket och till sist kröp jag under utsidan av utlåningsdisken för att komma åt de brinnande sidorna. Statarnoveller, Läkarboken, deckare – kartböcker och folianter. Allt jag stal blev kvar i böckerna, men jag var rädd att det som jag läste skulle lyfta när jag tittade på det och följa med in i mig. Då hade det varit en annan sorts stöld. En dag kom en farbror in i tidskriftsrummet, där jag satt och läste om Sven Hedin. Han sa, högt och tydligt:

– Ungdjävel! Här har du inte att göra. Försvinn!

Erkännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var en annan och endast en figur i en bok. Jag var på riktigt. En dag sa Ulla-Britt, som skötte utlåningen:

– Du får låna på vuxenavdelning och sitta där och läsa om det inte är fullt. Då får du gå därifrån.

Tillerkännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var en annan och endast en figur i en bok. Jag var på riktigt. Jag stal ur böcker på biblioteket som endast var för vuxnas läsning. Vuxenavdelningens böcker på folkbiblioteket lockade mig mycket och till sist kröp jag under utsidan av utlåningsdisken för att komma åt de brinnande sidorna. Statarnoveller, Läkarboken, deckare – kartböcker och folianter. Allt jag stal blev kvar i böckerna, men jag var rädd att det som jag läste skulle lyfta när jag tittade på det och följa med in i mig. Då hade det varit en annan sorts stöld. En dag kom Höppe, magister med rykte om sig att vara både konservativ och lärd, in i tidskriftsrummet, där jag satt och läste om Sven Hedin.

– Hedin, ser ja. Mycket intressant. Det kommer nog att bli något av dig…

Och den dagen minns jag att jag tyckte att det var konstigt, det som stod om den där Hedin. Han utforskade Asien, men där bodde ju redan folk. Fyrtio år senare kan jag förstå att tolvåringen känt att han förstått något som inte stod i boken.

Kännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var ju en annan och endast en figur i en bok. Jag var på riktigt. Jag stal ur böcker på biblioteket som endast var för vuxnas läsning. Allt jag stal blev kvar i böckerna, men jag var rädd att det som jag läste skulle lyfta när jag tittade på det och följa med in i mig. Då hade det varit en annan sorts stöld. Jag visste inte då, när jag läste några av de där statarnovellerna, att min egen far som artonåring jobbat under statstadgan, 1933, på Överboda gård och stått till midjan i kallt vatten och grävt torv till strö uppe vid Bosjön.

Godkännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda var det, för han var en annan och endast en figur i en bok. Jag var på riktigt. Det var för fyrtio år sedan. Vuxenavdelningens böcker på folkbiblioteket lockade mig mycket och till sist kröp jag under utsidan av utlåningsdisken för att komma åt de brinnande sidorna. Statarnoveller…

– Vem är det som har skrivit Statarnoveller? undrade pappa en dag. Är det Fridegård?

– Ivar-Lo Johansson, sa jag.

– Det var som faan…

Avkännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var en annan och endast en figur. I en bok. Jag var på riktigt. Jag stal ur böcker på biblioteket som endast var för vuxnas läsning. Det var för fyrtio år sedan. En dag när jag kom in på biblioteket och tänkt mig att få bläddra lite i de stora kartböckerna, förstod jag av stämningen i rummet att det var olämpligt och jag lämnade biblioteket.

Vidkännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var en annan och endast en figur. I en bok. Jag var på riktigt. Det var för fyrtio år sedan. Allt jag stal blev kvar i böckerna, men jag var rädd att det som jag läste skulle lyfta när jag tittade på det och följa med in i mig. Då hade det varit en annan sorts stöld. En dag när jag läste i Läkarboken, eller snarare tittade på bilder i Läkarboken, kom en skolfröken in i biblioteket och jag försökte få till mitt anlete så att hon skulle tro att det var någon annan som lagt upp boken framför mig på bordet.

Underkännande

Jag erkänner. Jag har stulit. Jag var på riktigt. Jag stal ur böcker på biblioteket som endast var för vuxnas läsning. Det var för fyrtio år sedan. Vuxenavdelningens böcker på folkbiblioteket lockade mig mycket och till sist kröp jag under utsidan av utlåningsdisken för att komma åt de brinnande sidorna. Statarnoveller, Läkarboken, deckare – kartböcker och folianter. Allt jag stal blev kvar i böckerna, men jag var rädd att det som jag läste skulle lyfta när jag tittade på det och följa med in i mig. Då hade det varit en annan sorts stöld.

– Hur gammal är du? undrade vikarien bakom biblioteksdisken en dag.

– Tolv, svarade jag.

– Då är du får ung. Gå och läs Pelle Svanslös i stället.

Frånkännande

Ja. Jag erkänner. Jag har stulit. Precis som Johan Lök gjorde, fast lite annorlunda, för han var en annan och endast en figur i en bok. Jag var på riktigt.

–Sitter du och läser Ivar-Lo. Vad ska det vara bra för?

Kommentaren och frågan var knappast ämnad att besvaras, men jag minns att jag kände mig som när jag läste om Johan i Strindbergs i Tjänstekvinnans son (berättelsen om Johan och muttrarna där Johan av styvfadern blir skylld för att ha stulit), fast mildare i hatet.

Igenkännande

Det är snart en och en halv generation sedan en gosse läste där på folkbiblioteket, sittande i strumplästen och strumporna var stickade av en mormor som Luciadagen ett år tidigare lämnat jordelivet. En mer än medelålders man känner in den tolv-, trettonåring som satt där och läste ord som var likt kläderna han fick efter storebror som var tre år äldre, lite för stora och något att växa i. Nu, en resa med en kvinna som kom inifrån och som kanske inte finns, men är verkligare än att bränna sig på elden, att kyla sig på vinterfjället, lika mycket för stor, känns det, som nånsin de där böckran en tjuvläste i.

Mer läsning

Annons