Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jan Sjölund om Imre Kertész litterära mirakel

/
  • Imre Kertesz (1929–2016), fotograferad utanför Grand Hotel vid ett Stockholmsbesök.

Varför var han så fruktansvärt bra? Jan Sjölund, lärare i skrivande vid Högskolan i Gävle, har läst Nobelprisförfattaren Imre Kertész och förklarar hemligheten.

Annons

Imre Kertész är död. Men det litterära miraklet lämnar han efter sig. Och vilket är det litterära miraklet? Jag ska förklara, helt kort.

Kertész bok Fiasko berättas av en man som i sig är just ett litterärt fiasko. Han har satsat hela sin tillvaro på en roman som blivit refuserad. Han lever i Ungern under det kommunistiska vansinnet – platsen han lyckades rädda sig tillbaks till efter att ha överlevt det största vansinnet av alla: nazisternas koncentrationsläger.

Nu ägnar han all sin tid, hela sin existens, åt att skriva på en roman som ingen vill läsa. När han sitter på ett kafé med två andra, mer etablerade, författare får han plötsligt ingivelsen att göra något för honom mycket exceptionellt: han öppnar munnen och börjar blygsamt prata om sitt misslyckade romanprojekt. Han tänker att: de förstår nog, kanske får jag inspiration?

Han berättar att han jobbar med en roman. Att den inte kommer att publiceras, den är refuserad. Vad handlar den om? frågar kollegorna. Livet, svarar författaren. Kom igen! säger kollegorna: utspelas handlingen idag? Nej, den utspelar sig i Auschwitz, svarar författaren.

Reaktionen från kollegorna blir allt annat än stöttande. Det blir tyst en stund. Beklämd tystnad. Sedan:

’Det är klart’, anmärkte Van de Gruyn med en ofrivillig medkänsla, som om han samtalade med en till hälften botad leprasjuk.

’Ja’, sa jag.

’Du är helt ifrån vettet’, sa Sas som hämtat sig från sin första bestörtning. ’Skriva en roman om Auschwitz?! I dag?! Vem kommer att läsa den?!’

’Ingen’, sa jag, ’därför att den inte ges ut.´

’Väntade du dig kanske’, frågade han, ’att dom skulle kasta sig om halsen på dig?’

’Varför inte? Det är en bra roman’, sa jag.

’Bra? Vad betyder bra?´

’Vad skulle det betyda?’ stammade jag. ’Bra betyder bra. Något som vilar i sig själv… Alltså… Bra, an und für sich, så att säga.’

Författarkollegorna blir mer och mer upprörda över att den här oetablerade… människan satsar på att skriva bra. Vad ska vi med bra till? Bra för vem? Och även om romanen är bra och kommer ut: vem skulle tro sina ögon? En bra roman? Vem skulle känna igen en sådan? Om Auschwitz? Här och nu? Inte ens fackmannen skulle tro det, om han eller hon ens försökte göra sig tid att ge den rättvisa? Därefter lämnar de två ämnet snabbt och börjar prata gamla minnen.

Naturligtvis är det skrivandet av Mannen utan öde som indirekt avses i den här scenen – Kertész stora lilla roman om förintelsen. Det är den som författaren i Fiasko jobbar på och som refuserats, som ingen ska få läsa. Det är den som måste bli bra i sig – romanen som ett antal år senare ger Kertész Nobelpriset i litteratur.

Så långt ett litet galghumoristiskt vittnesmål om villkoren för den som vill skriva bra: det fullkomligen dånar av oförståelse kring en hela vägen fram till framgången. Men om vi stirrar oss blinda på revanschen i exemplet ovan – detta att boken kom ut till sist och blev en litterär klassiker – så missar vi Kertészs och skönlitteraturens mirakel (som jag inledningsvis här ovan lovade att jag skulle förklara).

Miraklet handlar nämligen inte om vare sig utgivning eller framgång. Inte om litterära priser. Miraklet handlar om vad romanerna Mannen utan öde och i det här fallet Fiasko är i sig, för Imre och för eventuella kommande läsare. Det handlar om vilket det tillstånd var som möjliggjordes i att skriva dessa romaner och vilket som möjliggörs för mig när jag går in och läser: ett tillstånd av så djup och ömsint kompromisslöshet att begrepp som fiasko eller succé snabbt blir mycket avlägsna moln på en mycket avlägsen himmel. De är irrelevanta. Ett fiasko är en succé. En succé utgör ett fiasko. Med Kertész är vi bortom kategorierna.

Det har till sist nästan inte ens med skönlitteratur att göra, så bra är det. Längst där inne i de så kallade fiktionerna finns nämligen ett kryphål ut i livet. Och så ser miraklet ut, det verkliga: kryphålet ut. Det är inte många som kan hitta det, gestalta det, smuggla kunskapen om det vidare. Imre Kertész kunde och det finns inte en människa på jorden jag inte skulle rekommendera att läsa det han har skrivit.

Mer läsning

Annons