Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Joakim Stenshäll var ingen vanlig kulturknutte

/
  • Joakim Stenshäll. Han var be­hövd, skriver Arbetarbladets tidigare kulturredaktör i ett minnesord.

Detta är inte rätt! Vill jag ropa när jag får höra att Joakim Stenshäll har dött. En människa mitt i livet, bara 47 år.

Annons

En människa i full verksamhet med massor av järn i elden. Ännu en av de många begåvade, kreativa och värmande personer som Folkteatern sugit upp och tappat på vägen.

Han hade just börjat ännu en omgång som dramaturg på Folkteatern. Han var i full färd med en doktorsavhandling om community theatre, en teaterform som medvetet närmar sig nya eller teaterovana grupper, tar upp deras erfarenheter och ger sceniskt liv åt dem. Ett näraliggande exempel på den här teaterformen är ”Jävla finnar”.

Man kunde ana något intressant och utmanande i det här arbetet när Joakim Stenshäll i våras berättade om det på ett möte i Folkteatern. Inte för att han försökte reta upp sin omgivning, sådan var han verkligen inte, utan för att han försökte se igenom de sociala gränser som omger teatern och som teatern själv medvetet eller omedvetet håller fast vid.

Det där mötet resulterade i en liten animerad debatt i våra spalter. Jag utmanade honom och fick rejält på nöten och det gjodre mig bara glad. För Stenshäll var en man som ärligt gillade att pröva tankar och bli motsagd och de där meningsutbytena ledde aldrig till privata ilskor.

Kort sagt, han var en sann intellektuell.

Det tyckte jag mycket om hos honom.

Han var en varm människa. Skrattade stora skratt, närmade sig människor med vänlig nyfikenhet. Han var lätt att tycka om.

Och så spelade han ragtime på pianot så att det dånade i Folkteaterns lokaler och där anade man något hejdlöst hos honom, en väldig livsaptit.

Joakim Stenshäll var ingen vanlig kulturknutte. Han hade sökt sig till teatern mot alla odds, hittat en plattform för att uttrycka sig. Han har fått med sig både sin bror och sin syster men inte in i någon Dramaten-tradition utan till mer utmanande uttrycksformer.

Själv förenade han sitt praktiska teaterarbete med funderingar kring teaterns roller och uppgifter. Han jobbade med olika teaterchefer i Gävle, först Ulf Fembro, sedan Peter Oskarson och nu senast Michael Cocke. Alla har de talat varmt om Joakim, om hans djupa bildning, hans öppenhet, humor och värme.

Det är så sorgligt att han gått bort. Han var behövd.

Mer läsning

Annons