Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Joe Hill – the next generation

/
  • Rolf Hägglund, barnbarn till Joe Hills bror Efraim Hägglund.
  • Lovisa Samuelsson har minnet av Joe Hill alltid med sig. Hon är barnbarnsbarn till hans äldsta bror Efraim.   Foto och tatuering: VillePrinsen
  • De tre bröderna Hägglund gick till en fotograf i Göteborg. Det finns ett foto bevarat på dem från det ögonblicket, Joel, Paul och Efraim 1902.
  • Lovisa Samuelsson är musiker och för arvet vidare efter släktens martyr. Bland annat har hon skrivit en egen text om Joe Hills sista minut i livet, som hon framförde på en minneskonsert i Salt Lake City.
  • Pia Samuelsson, barnbarn till Joe Hills bror Efraim Hägglund.

Joe Hills ättlingar har mött hans påstådda mordoffers ättlingar. Det märkliga hände i år. 100 år efter avrättningen.
– Vi förstod att det fanns en bitterhet hos dem att Joe Hill gick till historien som en hjälte och martyr, säger Lovisa Samuelsson.
Hon är barnbarnsbarn till Joe Hills bror. Hon har en Joe Hill-tatuering på armen.
Läs Jan-Ewert Strömbäcks berättelse.

Annons

En morgon sitter Lovisa Samuelsson på en spårvagn i Göteborg. Det är tyst, dagen har just börjat. Så får en man syn på tatueringen på Lovisas ena underarm.

– Men det är ju Joe Hill!

Människor runt omkring vänder sig om. Nyfikna blickar, intresserade kommentarer. Någon undrar vem tatueringen föreställer, en musiker kanske? Andra förklarar kunnigt. Han var ju aktivist. Det var han som avrättades för ett mord.

Lovisa blir tagen av intresset. Och glad för att folk börjar prata med varandra. Hon återberättar scenen med stor fascination. Starka känslor och minnen gör sig påminda när jag träffar Lovisa och hennes mamma Pia Samuelsson över en kopp kaffe i Göteborg.

De båda har levt och lever med en av 1900-talets största mordgåtor ständigt närvarande. De är ättlingar till den svenskamerikanske fackföreningskämpen, textförfattaren, agitatorn och sångaren, som dömdes för mord på en livsmedelshandlare för hundra år sedan. Den 19 november 2015 avrättades han av en exekutionspatrull i Salt Lake City. Det blev ett av århundradets mest omdiskuterade dödsstraff och Joe Hill kom att kallas ”mannen som aldrig dog”.

Pia är barnbarn och Lovisa barnbarnsbarn till en storebror till Joe Hill, Efraim, som hade flyttat till Göteborg några år innan mamman i familjen dog. Dit tog sig också Joe Hill, eller Joel Hägglund som han då hette, med sin bror Paul när de emigrerade 1902.

De tre bröderna gick till en fotograf i Göteborg. Det finns ett foto bevarat på dem från det ögonblicket.

Själv musiker för Lovisa arvet vidare efter släktens martyr. Bland annat har hon skrivit en egen mycket stark text om Joe Hills sista minut i livet, som hon framförde på en minneskonsert i Salt Lake City i september i samband med Labor Day.

När vi möts har de båda nyligen kommit hem från sin vistelse där. Dagen före festivalen fick dessa Hill-anhöriga träffa ättlingar till livsmedelshandlaren John Morrison och dennes 17-årige son som dödades av två män inne i Morrisons butik. Till en början uppfattades det hela som ett rånmord, men det visade sig att det snarare var en hämnd mot mannen som hade ett förflutet som polis.

I sällskapet i september fanns en son till den då 13-årige Merlin som överlevde skottdramat i butiken. Vad kommer att hända, undrade kvinnorna där de satt på planet till USA. De var aningen förberedda. Arrangörerna av Joe Hill-festivalen tyckte att det var dags för ett samtal mellan företrädare för berörda efterlevande till något så historiskt och principiellt viktigt.

– Ju närmare vi kom, desto mer tveksam blev jag. Jag var rädd att det skulle bli alltför spekulativt, säger Pia.

Hon var orolig att handlarens släkt skulle vara övertygad om att Joe Hill var en mördare och att dödsdomen var i sin ordning och att diskussionen skulle handla om detta.

Lovisa berättar hur folksamlingen vid ett tillfälle satt på en slänt upp mot en kulle. Hon frågade efter platsen för fängelset och var hennes släkting hade avrättats.

– Det var bara 200 meter upp mot kullen där publiken satt och tog del av programmet, säger hon.

Hon ler, men i hennes blick kan anas en sorg, inte för egen del, utan för den man som tvingades möta döden bara 36 år gammal.

Men mötet i mormonstaten Utah tog inte alls den vändning som Lovisa och Pia hade befarat. Det blev omtumlande, men hjärtligt. Svenskarna och de nio anhöriga till Morrisons insåg att de hela sitt liv försökt hitta ett sätt att hantera detta öde, på var sitt håll.

– Vi förstod att det fanns en bitterhet hos dem att Joe Hill gick till historien som en hjälte och martyr, medan ingen tänkte på deras bagage. De tyckte att Morrisons hade reducerats till en fotnot i historien, säger Pia.

Lovisa berättar att Morrisons otroligt nog kom till festivalen dagen efter deras träff i en samlingssal. Familjerna satt tillsammans på gräset och delade filt. De höll om varandra samtidigt som de lyssnade på musik, sång och tal under flera timmar i väntan på avslutningen med Judy Collins.

De båda efterlevande till Joe Hill tänkt mycket på hur alla berörda har blivit offer, dels ättlingarna till fadern och sonen Morrison, dels ättlingarna till Joe Hill som av allt att döma fick offra sitt liv i ett justitiemord.

För varje år publiceras nya dokument som visar att delstatens guvernör till varje pris ville sätta dit en politiskt radikal centralfigur i IWW, Industrial Workers of the World, senast rön om hur guvernören betalade agenter för att infiltrera i IWW och försökte muta vittnen.

En ingift anhörig i Sverige fick en gång brev, utkast till sånger och teckningar från Joe Hills cell från fängelset. Skamfylld över att ha en dödsdömd person i släkten brände hon upp allt. Dokument som hade varit viktiga för den ständiga Hill-forskningen försvann.

För Pia och Lovisa har dödsdomen aldrig varit något som de försökt dölja. De har tagit till sig Hills hjältestatus och det faktum att åklagaren – vilket han medgav själv – inte hade några bevis, utan bara en serie antaganden.

– Vi är stolta, mycket stolta, understryker kvinnorna.

I alla år har de talat med grannar, vänner och arbetskamrater om deras anförvant som skrevs in i juridikens och arbetarrörelsens historia i början av förra seklet.

När ni talar om honom, brukar ni säga Joe Hill eller Joel Hägglund?

– Det beror på vilken tid det handlar om. Vi följer hans utveckling dynamiskt, skrattar Lovisa.

– Ja, vi använder båda namnen. När det handlar om hans tid i Gamla stan i Stockholm säger vi Joel, tillägger Pia.

Lovisa blev intresserad av Joe Hill när hon som barn såg Bo Widerbergs film med Thommy Berggren.

Med på resan var också ett annat barnbarn till Hill-brodern, nämligen Rolf Hägglund, tillika Pias bror. När jag träffade honom för några år sedan, berättade han att alla hans fem barn gjort sina specialarbeten om Joe Hill.

– Och det har även deras kusiner gjort, tillade han.

Jag frågar kusinen om det stämmer.

– Ja, till mitt arbete gjorde jag en karta som blev fylld med knappnålar som visade städerna som han som agitator och organisatör besökt.

Osökt övergår samtalet till Göran Greiders nya bok ”Städerna som minns Joe Hill”. Jag uttrycker tveksamhet till Greiders tanke att Joe Hill skulle ha varit homosexuell och att ett förhållande med vännen Otto Appelquist kunde förklara varför den misstänkte aldrig sa vad han hade gjort den ödesdigra mordkvällen.

Visst var det skamfullt att vara homosexuell. Men var det värre än att bli avrättad?

Lovisa håller inte med:

– På den tiden hade livet varit slut för honom om det hade blivit känt att han var homosexuell. Han hade fått gå under jorden. Han hade blivit lovligt byte. Greiders hypotes är en av flera möjliga.

Det är en mytomspunnen man, vars porträtt Lovisa har låtit tatuera in på armen.

Jag bär med mig mötet med kvinnorna. Ett par dagar efter intervjun tar jag ny kontakt. Jodå, tatueringen har fortsatt väcka uppmärksamhet. Människor kommenterar och frågar.

– Det är så fint att se engagemanget. Det är så fint att upptäcka all kunskap som finns och alla som bryr sig. Det hade jag aldrig kunnat tro. Det är grymt.

Mer läsning

Annons