Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Joe Hills brev till Rebellflickan

/

En januaridag för precis hundra år sedan, skriver Joe Hill ett brev från sin fängelsecell i Salt Lake City. Det är adresserat till aktivisten Elizabeth Gurley Flynn, senare kallad Rebellflickan.
Anna Jörgensdotter har läst deras brevväxling som fortsatte fram till Gävlesonen Joe Hills avrättning. Hon finner en relation byggd på ömsesidig respekt och beundran.

Annons

Joe Hill skriver det första brevet till Elizabeth Gurley Flynn den 18 januari 1915. Han skriver det från distriktsfängelset Salt Lake City.

Elizabeth finns i New York. Hon är tio år yngre än Joe, och den mest kända av få kvinnliga Wobblies. Hon föddes i New Hampshire och växte upp i Bronx, redan när hon var 15 år gammal höll hon sitt första tal: ”What Socialism Will Do For Women”.

Vid tidpunkten för hennes och Joes brevväxling hade hon agiterat, organiserat och satts i fängelse i stort sett överallt där IWW involverade sig. New York Times beskrev henne (ungefär) som ”liten men med lungor av läder /…/ snabb hjärna, dundrande röst, svallande gester.”

Joe Hill hade i slutet av 1914 nämnt Gurley Flynn i ett brev till chefredaktören för tidningen Solidarity. Han ansåg att IWW försummade arbetarkvinnorna. De kvinnliga organisatörerna behövdes för att stärka rörelsen, och Elizabeth Gurley Flynn nämndes som det starkast lysande exemplet. Utan kvinnorna blev rörelsen enbent och instabil, och av den anledningen kontaktade han henne, men också för att tacka för det arbete och engagemang hon lade ner i hans fall.

Hon skriver snabbt ett svar, de diskuterar hur kampen bör föras, hur den förtryckte blir så tillintetgjord att hon eller han inte förmår se vinsterna med att bryta sig loss från bojorna; hur ska man få människorna att upptäcka och kämpa för sitt värde? Joe påtalar att hon inte behöver besvara hans brev, då han förstår att hon har mycket att göra. Men Elizabeth svarar igen omedelbart. Och tonen dem emellan förändras.

Uppmuntrad av vännerna skriver Joe Hill låt efter låt i fängelset, och en av dessa är The Rebel Girl, som han för ovanlighetens skull skriver både text och musik till. Han tillägnar sången de i motvind kämpande arbetarkvinnorna, men inspirationskällan heter främst Elizabeth Gurley Flynn (och teckningen som han ritar som omslagsbild föreställer henne).

Detta är i februari 1915. Joe Hill skriver om Elizabeths son Fred (som Joe kallar Buster), vars pappa hon tidigt skilt sig från. ”Jag hoppas verkligen att när han blir stor ska det inte finnas några soppköer längre och att löneslaveriet tillhör det förgångna.” Han avslutar sitt brev klockan tio på kvällen när cellbelysningen släcks.

”Jag har försökt komma underfund med hur du kan ha tid att skriva så långa och trevliga brev till mig och samtidigt ha tid med möten varje kväll”, skriver Joe Hill i mitten av mars. Han oroar sig för Elizabeth som ständigt arresteras, hamnar i bråk. ”Jag anser att du har fått din beskärda del redan, men som du också säger: det finns inget annat att vänta sig om man är den revolutionära rörelsens förtrupp”.

7 maj skriver Joe Hill till sin unga brevvän Katie Phar (dotter till en vän) att han äntligen fått skaka Gurley Flynns hand. Elizabeth är på agitationsturné i väster. Hon besöker Joe Hill också för IWW:s räkning. De har fått låna fängelsedirektörens rum. Av någon anledning säger Joe till Elizabeth att han är 31 år, ”samma ålder som Jesus när han korsfästes”. Elizabeth upprepar den falska uppgiften i sin dagbok efteråt. (Egentligen var Joe 36). I direktörens rum fattar de kanske hastigt varandras händer.

”Jag är inte rädd för döden”, säger Joe, ”men jag skulle vilja bli kvar i kampen lite längre.”

Det är första och enda gången som de träffar varandra. När de ska skiljas åt börjar Elizabeths kropp att skaka.

2 juli avslår Utahs högsta domstol framställan om en ny rättegång och Joe skriver, några dagar senare och i en mörkare ton än vanligt, att han hatar att ge upp så länge det finns möjlighet att slåss. Han har flyttats från statsfängelset till countyfängelset. Han sitter med Elizabeths brev i handen, hon har kommit hem från sin långa turné och ska åka med sin son på semester ”för att se en ko”. Han skriver: ”Kära Gurley, jag är stolt över att ha en Rebel girl som du till vän och om det blir så att vi inte ses igen, önskar jag dig all lycka i världen och hoppas att du kommer att få uppleva den dagen då arbetarnas sak, som du kämpar så ypperligt för, ska triumfera. Jag förblir/ med broderliga hälsningar/ din Joe Hill.”

6 augusti: ”Jag fördes häromdagen till domstolen och erhöll beskedet att jag kommer att skjutas den 1 oktober i år. Jag har det ganska bra här. Det är kanske för att luften är renare och att det inte är så varmt som nere i statsfängelset. Jag har heller inget nytt att berätta, så jag slutar för denna gång. Ta väl hand om din hals, och vad du än gör, försök inte störta systemet på egen hand. Med de bästa hälsningar / jag är din kamrat/ Joe Hill.”

De skriver till varandra minst en gång i veckan. Det tar fyra-fem dagar för deras brev att komma fram. De skriver omlott och parallellt.

18 augusti och Joe är ovanligt sen med att besvara Elizabeths brev. Tonen är mörkare igen. ”Jag har aldrig gillat klangen i ordet ”nåd” /…/ jag har aldrig slickat den hand som håller i piskan och kan inte förstå varför jag skulle göra det nu”.

7 september: ”Jag skulle önska att jag kunde se dig koka potatis, stryka kläder och skriva samtidigt. Jag har hört att det finns en grupp rebeller som kallar sig ”Impossiblister”, men jag sätter en guldgruva mot en skorpa att du över huvudtaget inte kan tillhöra den gruppen. Det verkar inte finnas något som är ”impossible” för dig.”

”Well Gurley, det ser ut som att jag i morgon bittida är på väg till det stora okända” står det i brevet till Elizabeth kvällen innan han tror att han ska avrättas: ”Hur som helst, jag har fått tillfredsställelsen att kämpa under den röda fanan, så jag tycker jag har fått min del av lyckan. Därför vill jag kyssa dig farväl, inte bara för att du är flicka, utan för att du personifierar Rebellflickan.”

Avrättningen skjuts upp. Joe Hill skriver en sång till Buster Flynn, sonen, som Elizabeth skickat ett foto på. ”Du har sannerligen all rätt att vara stolt över din gosse, han har en panna som självaste gamle Shakespeare.”

18 november: ”Min kära vän Gurley. Nu har jag sagt farväl så många gånger att det börjar bli tjatigt, men jag kan inte hjälpa att jag sänder dig ytterligare några rader, då du varit mer för mig än en god kamrat /…/ Du har varit en inspirationskälla och när jag skrev Rebellflickan var du där och stödde mig hela tiden. Eftersom det var du som tände idén, så vill jag nu när jag är borta tillägna dig denna sång i övertygelsen om att det kommer att finnas fler Rebellflickor som du, för de behövs. /…/ Med ett varmt handslag över hela kontinenten och ett sista innerligt farväl, förblir jag för alltid din.”

Tidigt på morgonen 19 november 1915 skjuts Joe Hill med fyra skott i hjärtat.

Fotnot: IWW är Industrial Workers of the World, facklig organisation grundad 1905 och vars medlemmar kallades wobblies".

Mer läsning

Annons