Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärleken till en mördare

/
  • Victoria Larsson har skrivit en roman om unga kvinnor som faller för kriminella män, baserad på egna erfarenheter.
  • Victoria Larsson har skrivit en roman om unga kvinnor som faller för kriminella män, baserad på egna erfarenheter.
  • Victoria Larsson har skrivit en roman om unga kvinnor som faller för kriminella män, baserad på egna erfarenheter.
  • Victoria Larsson har skrivit en roman om unga kvinnor som faller för kriminella män, baserad på egna erfarenheter.

Romaner ger övning i att befinna sig inuti andras hjärnor. Genom fiktionen får vi möjlighet att se världen genom någon annans ögon. Det är inte alltid så behagligt – även mördare, pedofiler och psykopater går att identifiera sig med i en välskriven roman.

Annons

”Ett norrländskt trauma”, om trippelmordet i Åmsele 1988, bjuder in till en av de hjärnor som jag med störst motstånd har tagit mig in i som romanläsare. En ung kvinna som flyr sin egen trista tillvaro i en distansförälskelse till Juha Valjakkala.

Åmselemorden uppmärksammades stort, ett Bonnie och Clyde-par som jagades genom Sverige. På en kyrkogård i Åmsele mördades mor, far och son i en familj, efter att Juha Valjakkala och hans flickvän konfronterats efter en cykelstöld. De flydde i en stulen bil och rättegången blev ett mediespektakel och Juha Valjakkalas ansikte tapetserades som ett idolporträtt i svenska tidningskiosker.

Trånande flickor följde rättegången och Victoria Larsson var en av dem. Ursprungligen var ”Ett norrländskt trauma” tänkt som en dokumentär skildring av denna tid, men då de andra kvinnorna var ovilliga till att medverka i boken, valde Victoria Larsson i stället att skriva den som fiktion, om än med starka självbiografiska inslag.

Juha Valjakkala tänds som ett ljus i mörkret för Veronica, en hatfylld tonårstjej i 1980-talets Västerbotten som ägnar sin tid åt att studera sin akneplågade hud och bråka med lillasystern. När tidningarna börjar skriva om Juha Valjakkala fascineras hon av honom, av hans rockstjärnelook, av karisman, och hon är övertygad om att han är oskyldig. Hon skriver ett brev och får svar.

Victoria Larsson värjer sig inte från att teckna ett mörkt och osympatiskt porträtt av en tonårsflicka vars fingeravtryck liknar hennes eget. Kanske är det just därför, för att hon inte skriver om en ren fiktiv romangestalt, som hon kan vara så skoningslös i sin skildring av Veronica.

Romaner om tonårens svåra period är Victoria Larsson inte ensam om att skriva, däremot har hon sin USP, som det brukar heta numera (unique selling point), i att ha varit med i cirkusen kring Valjakkala. För att förstå vad det är som drar Veronica mot honom krävs skildringen av det mer klichéartat tonåriga, även om denna del inte är romanens styrka. Inte heller de långa, taffliga breven från Juha Valjakkala (uppdiktade efter förlagor, om jag förstått saken rätt) läser man med iver.

Vad Victoria Larsson gör bättre är själva grävandet i anledningarna till varför så många fascinerades av Valjakkala i synnerhet och kriminella män i allmänhet. Hon forcerar inte fram något enkelt svar utan strör ut många tänkbara förklaringar, som tillsammans kanske ger en ökad förståelse av vad som attraherar.

När man som läsare får vistas i en främmande hjärna, lär man sig lika mycket om sig själv som om romangestalten. I det här fallet blir jag varse hur starka mina fördomar mot kvinnor som trånar efter mördare och kriminella är. Jag förstår dem bättre efter att ha läst Victoria Larsson, men jag kan inte ärligt påstå att alla fördomar har begravts. Vilket talar till romanens fördel. Den är inte ett försvarstal för Veronica och hennes systrar. Den ber inte om förståelse. Den lämnar ett stycke rå fiktionaliserad verklighet för läsaren att smälta.

Mer läsning

Annons