Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klädskaparen från Sandviken

/

Göran Alfredsson från Sandviken har skapat kläder åt Barbara Hendricks, Lill Lindfors och kronprinsessan Victoria. Hans märke Thalia står för klassisk skönhet.
Mest berömd är Göran för sina flärdfulla afton- klänningar. Kulturens Erik Annerborn besöker honom i hans ateljé på Karlavägen för att teckna ett porträtt. Och för att fråga varför svensk mode är så tråkigt.

Annons


– Jag var tre–fyra år. Min mamma och framför allt min mormor var intresserade och kunniga. De lärde mig sömnad, knyppling och andra hantverkstekniker. Min mosters man hade rika släktingar i Frankrike. De skickade Diorklänningar och skor dekorerade med svandun till henne. Sånt framstod ju som utomjordiskt i Sandviken!
Jag fick se glamour på nära håll, och blev förälskad. I början sydde jag dockkläder, senare fortsatte jag med kläder åt min mamma och mig själv. Men det var ett nästan för stort intresse, alltså. När min pappa kom hem fick jag gömma mina grejer.

– Ja, från alla kvinnor. Min mormor lärde mig allt hon kunde, och mamma uppmuntrade mig verkligen att bära mina egna kreationer, när de inte var för tokiga.

– Jag klädde mig väldigt annorlunda. Jag minns en cape med turkost foder och en basker jag hade till. Och jag kunde nog lika gärna ha blivit mobbad och utfryst men jag hade faktiskt mycket vänner. Det kan ha gjort med min övertygelse, att den var så stark.
Den starka övertygelsen brann inte heller ut. I högstadiet och gymnasiet sydde Göran teater- och revykläder till pjäser som sattes upp runt om i trakten. Men det räckte knappast. Efter studenten och en tid hos textilkonstnären Vanja Brunsell tog han det enorma klivet ner till det franska modesyndikatets egen utbildning i Paris: Les ecoles de la Chambre Syndicale de la Couture Parisienne. En prestigefylld utbildning, kanske ännu mer då när legenden Madame Grès var rektor för utbildningen.

– Det var en inspirerande tid. Vi gick på modevisningar hela tiden. Alltså, själva utbildningen var väl… Jag hade ju gjort det där hela mitt liv, jag kunde redan sy och skära till. Det jag verkligen fick var känslan för glamour och mode. Sånt är inte så lätt att veta när man kommer från ett modets u-land som Sverige var då.

– Jadå. På 70-talet hade allt det gamla försvunnit. Flärdfullhet gick på tvären mot vänstervågorna i landet. Mode var fult, det hörde till den gamla tiden till.

– Jodå, 50- och 60-talet var en tid av kvinnliga former i alla fall, med smala midjor och vida kjolar. På 70-talet tappade kläderna form, och också skrädderiet försvann. Mahjonglooken dominerade.

– Ja, men det är tvärtemot mina drömmar. Jag designar ju aftonklänningar! På ett sätt är det likadant i dag. Sverige är jättestort på jeans och sportkläder men det är ju en helt annan sak än vad jag gör.
Efter några år i Paris återvände Göran till Sverige 1979 för att göra kläder till Lill-Babs 25-årsjubileum. Planen var att resa tillbaka till Paris men den ändrades snabbt.
Redan året efter startades Thalia med hjälp av Stina Wickman-Lindén och just Lill-Babs.
Hennes kontakter gav Thalias premiärvisning ett enormt genomslag. Namn som Vicky von der Lancken, Karin Falck och Efva Attling kanske ekar av ett svunnet 80-tal idag, men då var de stilikoner, och alla var inblandade i visningen. Thalia blev stort samtalsämne bland kändisar. Men att snacka räcker inte…
– Visst slog vi igenom fort, men sen tog det säkert 15 år innan jag kunde ta ut en ordentlig lön.

– Ja visst! Även om det kan se glassigt ut är det svårt för de flesta. Sverige är litet, och marknaden är övermättad. H&M har nog förstört prisbilden för design här. Jag klandrar dem inte, de är ju ett företag, men att de har bidragit till en viss slit- och slängmentalitet måste man säga.

– Nej, jag har hela tiden känt mig ganska motarbetad av modejournalister. Jag har ju inte varit i modebilden på det sättet. Jag tycker att modebegreppet har blivit alldeles för snävt. Det som presenteras runt om i världen är så mycket bredare än vad som finns här hemma. Folk borde klä sig mer udda. Att folk i en storstad som Stockholm är rädda för att sticka ut är bara dåligt.

– Jag har min stil nu. Jag utvecklas fortfarande men jag har hittat min nisch, jag har skalat bort det som känns onödigt. Samtidigt måste jag vara bred för det finns inte tillräckligt med folk av en kategori i Sverige. Vi är dåliga på att tänka på att vi hela tiden sänder ut signaler med våra kläder. Det är bara de riktigt unga som visar grupptillhörighet och vilka de vill vara.

– Det blir inte lika viktigt, tror man. Men kläder är otroligt viktigt och det är ingen negativ sak, tvärtom. Att klä sig efter sammanhang är en enorm styrka. Det måste folk bli medvetna om.

– Nej. Det är bra att mode har fått ett större intresse även bland gemene man, och främst att man ser mode som ekonomisk potential. Men frågan är hur det har fördjupats. Likriktningen är fortfarande lika stor. Titta hur de ser ut, mammorna här på Östermalm. De har råd att uttrycka sin individualitet men gömmer sig under märkeskläder. Det är inte det man använder kläder till!
Därför efterlyser jag ett bredare spektrum, även hos de svenska märkena. Är jeans verkligen något som syns och påverkar modet? Jag tycker inte det.
Det är klart att det finns många duktiga människor här men hur länge håller en svensk designer? Jag har hållit på i 30 år, Gudrun Sjödén och Gunilla Pontén ännu längre. Ironiskt nog verkar det vara vi som ligger utanför det riktigt trendiga som håller längst.
sak är ju dina visningar. Många pratar om modellidealet men ingen gör något åt det.
– För det första har jag mycket former i mina kläder, så jag måste ha former på mina modeller. Sen behöver jag karaktär och personlighet. Är de lite äldre är de mer karismatiska och kan förmedla något.

– Jag har hållit på så länge så mina favoritmodeller har hunnit bli ganska gamla, samtidigt som jag måste visa på bredd. Men det får aldrig kännas glassigt, kallt eller hårt utan charmigt, glatt och lättåtkomligt. Och ödmjukt, med leende modeller. n

Mer läsning

Annons