Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klipsk sjuåring dumpad på varuhus

/

Annons

Dialogen i australiska Brooke Davis debutroman "Millie Birds bok om döda saker" överraskar ofta läsaren. Rösterna kan dyka upp var som helst i texten och samtalen är ofta både burdusa och i överkant bryska. Men också beskrivningar, kommentarer och händelser känns ofta oväntade och halsbrytande.

Det beror på att centralfiguren, sjuåriga Millie, närmar sig världen logiskt och utan att väja för språkliga och andra fördomar eller vanetänkande. Det hänger också samman med att de andra två huvudfigurera, Agatha och Karl, med alla medel försöker revoltera mot och lägga om kursen i sina liv. Agatha bekämpar sin ångest genom att vråla, också när hon är ensam. Och Karl vill inte längre vara så snäll och beskedlig. De vill alltså båda bli nya människor – trots att de är 82 respektive 87 år!

En vacker dag dumpar Millies mamma henne på ett varuhus. Där blir hon kvar, övernattar, går runt i huset, klär ut sig, kletar smink i ansiktet, ställer till kalas för skyltdockor och gosedjur, tejpar fast leksaksbilar på sina stövlar och åter rullskridskor i butiken, som Chaplin gjorde i Moderna tider.

Nästa dag sitter hon under klänningarna och granskar de damskor som traskar förbi (men det är aldrig hennes mammas). Lika marknära berättar Davis om Millie, helt och hållet på barnets villkor. Hon ligger bredvid.

När författare ska avbilda mycket begåvade barn brukar de annars ofta skildra personer som mentalt är omkring tjugo år och påstå att de just fyllt sju. Davis fuskar inte på det viset. Hon viker inte en tum från barnets perspektiv men kan ändå övertygande visa hur klipsk och kreativ flickan är. Det händer väl att Millie verkar omänskligt klok och lillgammal men hon förblir likväl ett barn.

Hon får oväntad hjälp av de två åldringarna och de ger sig ut och letar efter den förrymda mamman. Samtidigt tänker var och en av de tre då och då tillbaka på avgörande scener i sitt liv.

Med sig har de också en skyltdocka från varuhuset. Den ger upphov till en rad förvecklingar som ofta blir rätt larviga. Alla tre behandlar dockan som en kär vän.

De är panka men stjäl en buss och pengar, misshandlar ett par fyllon, åker tåg, snor en bil och vandrar ut i den australiska öknen innan deras road-trip är över. Slagsmålen och spänningsscenerna är kanske inte alldeles lyckade.

Då och då slår Davis in kursiverade rubriker i texten. ”En sak om världen som Millie är alldeles säker på”, kan det exempelvis stå, och den saken är att alla ska dö. De allra flesta resonemangen handlar i själva verket om eller kopplas förr eller senare ihop med döden.

I den bok som titeln syftar på skriver Millie upp alla dem som dött, till exempel hennes pappa. Trots det allvar som alltså genomsyrar texten har man ändå oavbrutet roligt under läsningen.

Mer läsning

Annons