Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kofoten hjälper både tjuven och doktorn

/
  • Bernt-Olovs verktygsbod. En artikelserie där Sandvikenförfattaren Bernt Olov Andersson botaniserar bland praktiska redskap i litteraturen.

Annons

En vanlig kofot är utrustad med en klo i ena ändan, som du kan använda när du vill dra ut en spik. Man skulle även kunna säga ”klöv”, eftersom det är frågan om en kofot, eller koben som norrmännen säger. När det blev dags att riva betonggjutformarna på bygget, då tog jag fram spettet och kofoten. Verktyget används för det mesta vid rivningsarbete, men det har också andra användningsområden. På stockholmsslang kallades den för ”Hagalundsnyckel”, eftersom den användes av inbrottstjuvarna att olovligt öppna dörrar med. Antagligen var det så att det i stockholmsförorten Solna bodde en del suspekta individer förr i tiden.

Men den har också används av kriminella för att slåss med. 72-årige Leif Axmyr från Gävle mördade sin före detta flickvän, och forne finansministern Allan Larssons styvson, genom att slå en kofot rakt i pannan på dem. Axmyr är den som suttit längst av alla i ett svensk fängelse. Nyligen avslogs hans nådeansökan. Han ville inte dö i fängelset, sa han. Men det kommer han troligtvis att göra.

Som verktyg bygger kofoten på hävstångsprincipen och användes faktiskt redan i mitten av 1500-talet. Den kan vara upp till 1,5 meter lång, men också så liten som ett par centimeter. Då talar jag om den lilla fästingplockaren O’ TOM Tick Twister.

När jag läser en artikel i norska Dagbladet, om en betydelsefull kofot, kan jag inte låta bli att tänka på den gamla dödskallemärkta Lars Ekborg-monologen där han föreställer en råbarkad norrlänning: ”Stockholmsjävlar, gammalt folk, kärringar över 40, lappjävlar, hottentotter, finnjävlar, folk som ligger på lasarett, raggare, zigenare och mopedister” skulle man bara bunta ihop och slå ihjäl. Om jag inte minns fel var det ett slags sammandrag av resenärernas röster, under en tågresa mellan Ströms Vattudal i Jämtland och huvudstaden Stockholm, som poeten och textförfattaren Beppe Wolgers gjorde. Man kan se honom sitta där på rälsbussen från Strömsund och höra om någon som råkar skada sig med motorsågen i magen. ”Är det stor skada skedd?” hade doktorn frågat i telefonen. ”Man kan kast’ in hatten”, svarar mannen. Och när doktorn vill skicka efter en ambulans säger han: ”Äh, jag tar fembussen!”

Apropå norrlänningar påstår författaren Torgny Lindgren att västerbottningarna gråter genom naveln, eftersom det då inte är någon som märker någonting, och norrbottningarna ska vara så hårda att de inte ens märker att de bryter benet. ”En får inte vara blödig”, sa Lars Ekborg.

Men åter till den norska tidningsartikeln: När den sjuttonårige sommarjobbaren Jonas Holt Jensen av misstag råkade rikta spikpistolen mot sitt ben så fyrades den av och en spik gick in ovanför knäskålen, passerade genom en sena och fastnade sedan i lårbenet. Med fruktansvärda smärtor blev han sittande på en byggnadsställning, fem meter ovanför marken, utan att kunna räta på benet.

Då trädde arbetskamraten Arne Sögaard in: Han bar själv ner honom från ställningen, satte offret i bilen och körde honom till Orkdals sjukhus i närheten av Trondheim.

Men därmed var inte problemen ur världen. Sommarjobbaren Jonas fick en dos morfin, läkarna skar i benet, men hur de än försökte så fick de inte ur spiken ur lårbenet. Till slut stod både läkare och sjukvårdspersonal helt handfallna inför problemet.

”Då blev jag tvungen att hjälpa till lite”, sa Arne Sögaard. Han gick ut i bilen och hämtade kofoten. ”Spiken satt hårt – Jonas har starka ben – men när jag fick grepp då kom spiken ut.”

Det är nåt visst med råbarkade norrländska män. Arne Sögaard från Orkdal i norra Norge hade kunnat tillägga: ”En får inte vara blödig.”

Bernt-Olov Andersson

Mer läsning

Annons