Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst: Årets elev-utställning i Gävle är skitjobbig

/
  • Varelse av Emmy Renelid.
  • Seth Nordström får döden att skina.
  • Kan man komma åt mellanrummen? Bára Jónsdóttir konstruerar ett hem åt det osynliga.
  • Malin Gebre-Mehdin och Madeleine Hansen framför måleri av Gebre-Mehdin och Hansens grönglaserade väggskiva.
  • Andraårselever samlade: Seth Nordström, Emmy Renelid, Madeleine Hansen, Agneta Lård, Trixie Lindkvist, Jacob Tromark, Malin Gebre-Mehdin, Bára Jónsdóttir, Diega Valladares Parker och David Lingvall. Tim Eriksson saknades vid fototillfället.
  • Detalj av Jacob Tromarks påflugna bildkollage.
  • Varelser av Emmy Renelid.
  • Varelse av Emmy Renelid.
  • David Lingvalls bottenlösa vattenland.
  • Keramik och måleri av Agneta Lård.
  • Trixie Lindkvist söker innerst i materialen.
  • Diego Valladares Parker ska fullborda verket till vänster med en performance vid vernissagen.

Annons

Årets Konstskolan-elever tar musten ur mig fullständigt. Det här är konstnärer som ställer höga krav både på sig själva och på omgivningen. En av de unga diskuterar rasistiska föreställningar och har kissat på sitt självporträtt. Självporträtt i den meningen att han har tryckt sin vitmålade kropp mot underlaget.

En annan av de unga erkänner att hon stulit materialet till ett konstverk. Visserligen bara begagnade spännband från ett bygge, men ändå…

Konstskolan i Gävle har funnits i 50 år i år. Jubileet ska firas stort med en särskild utställning på Gävle Konstcentrum till hösten.

Men nu först andraårselevernas traditionella slututställning. Den djärva upplagan 2016 vittnar nog så väl om konstskolans vikt. Det är inte bara en utbildning med höga ambitioner, att den finns har förmodligen betytt oerhört mycket för stadens engagerade konstliv. Som ju faktiskt resulterat i att vi blivit världens första konstnärsfristad.

Utställningen presenteras under titeln ”Att ställa sig upp och gå”. Elva avgångselever. Elva vitt skilda uttryck. Mer olika än tidigare år, konstaterar Konstcentrums Hanna Nordell och Marie Lindgren, lärare på Konstskolan, instämmer: ”Det är starka och konsekventa konstnärskap”.

Mer redo än vanligt att gå vidare till högre utbildningar eller direkt ut i livet? Man känner sig åtminstone nästan bedövad av alla energier som strömmar från skilda platser i rummet.

Bára Jónsdóttir har gjort ett kubikmeterstort brädbygge som håller ihop sina mellanrum. En omöjlig och till synes meningslös konstruktion som blir en fascinerande dekonstruktion. Diego Valladares Parker har använt brons och urin i sina ”självporträtt” där ordet ”svartskalle” upprepas i fonetisk skrift. Han utlovar också en mystisk performance på vernissagedagen med sitt konstnärliga alter ego ”Gabriel”.

Trixie Lindkvist visar hur hon vid sitt arbetsbord söker efter glimmande skönhet i det mikroskopiska.

Jacob Tromark konfronterar oss med den kommersiella bildens kraft i en collagevägg där man nästan skäms för att man känner igen och attraheras av vissa välkända symboler.

Även Madeleine Hansen använder byggnadsmaterial, spånskivor, lim, som hon omdefinierar till utställningsföremål; maskeringstejp på golvet markerar en tavelram runt objekten.

Landskapsmåleri på himmelsvitt avstånd från varandra demonstrerar Agneta Lård – som försökt distansera sig från den lockande naturen – och David Lingvall som koncentrerar seendet till en enda sugande våglängd.

Annars är skulpturer automatiskt blickfång. Emmy Renelids anslående, skyddslöst vita, långhalsade varelser sträcker sig hungrigt efter oss, med undersökande, anklagande ögon. Vad har vi gjort med jorden? Hennes sinne för formens sinnlighet visar sig också i en serie svällande stympade kroppar.

Seth Nordström splittrar ljuset hänförande, i glänsande cd-skärvor som bland annat kläder ett skelett. Det mexikanska hedrandet av döden förenas självklart med monsterrock.

Även Tim Erikssons gräver i det monstruösa med sin keramiska urskog av slingrande kala grenar, som oroande, krafsande fingrar.

Malin Gebre-Mehdins oljemålningar till sist. De påminner lite grann om en skörare Sara-Vide Ericson eller Karin Broos, med samma dolda spänning i utåt vardagliga situationer. Väldigt fint. Och hur grym är inte hennes glaserade hund som vilar i sina mjukt skulpterade hudlager.

Mycket att ta in på ett besök. Jag hade alldeles för bråttom och rekommenderar besökare att ta sig mera tid. Det är utställningen värd och annars blir det skitjobbigt med alla intryck.

Kan man se en trend? I så fall just detta att dagens konstskoleelever i Gävle redan ställt sig upp för att gå sina alldeles egna vägar.

Som konsekvens av ett allt mer individualiserat samhälle kan det förvisso låta beklagligt. Att tvingas sticka ut för att bli sedd. Men istället anar man ett medvetet personligt sökande med kollektivt mål: ett gemensamt ansvar för framtiden.

Alldeles i början av utställningen visas ett videoverk där samtliga står som upphovspersoner. I filmen ses eleverna prata om vilka de är, varför de går på skolan och vad som är konstens roll. Ett avslappnat samtal, tillsammans.

Mer läsning

Annons