Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KONST: Duktigheten spökar i Hofors

/

Två gästrikekonstnärer uppmärksammas när Hofors startar konstvåren. Bengt Anefall tar plats i Galleri Boken och Helena Linder intar Galleri BGB. Båda utställningarna är sevärda och ger en bra ingång till deras skapande.

Annons

Bengt Anefall är fenomenal på att fånga figurer i rörelse. Vill man se hans eget konstnärskap i helfigur är Hofors platsen. Åtminstone ger Galleri Boken utrymme åt väldigt mycket Anefall. I skilda stilar och tekniker – tuschteckningar, akvareller, grafik, oljor och en fårskalle i brons. Allt ganska småskaligt.

Jag känner igen en del från förr. De dansande kropparna, all that jazzsväng. Och formspråket som påminner om 60-talsaffischer.

Studsande, stiliserade människor som dansar eller vänslas har blivit något av hans varumärke. Gävlebon och arkitekten Bengt Anefall kommunicerar med illustratörens omedelbarhet. Det är rent och enkelt i motiven, utan nedskräpning av ovidkommande element.

Hans studier av nakna kvinnor finner jag däremot enbart tråkiga. Några fina vardagsakvareller som jag sett tidigare finns inte med här, men istället två särskilt fina oljemålningar. I dem är tilltalet annorlunda och intensivare. ”Sommardag” suger tag liksom de tysta gestalterna i ”På väg”.

Bengt Anefalls utställning inleder Hoforsgalleriet Bokens vårprogram. Hos gallerigrannen BGB är Helena Linder från Ockelbo först ut.

Linders utställning har en titel som spökar. ”Långt borta och nära” hette det också när hon nyligen ställde i Gävle. Men innehållet är faktiskt ett helt annat. Nya målningar, dock liknande fluffigt diffusa, kompositioner där akryl, tusch och till och med vanligt spackel letar sig in i akvarellen. Blandtekniken gör ytorna levande. Strukturen i ”Sömnig” ger ett tjockt, nästan fruktigt intryck.

Hemlighetsfulla människor skymtar mer eller mindre tydligt, även dramatisk natur. Men färgskalan är kontrollerat harmonisk. Helena Linder behärskar sitt måleri, kanske härskar hon över det alltför väl. Om det ska kännas spännande får det inte kännas tillrättalagt.

Också i den här utställningen sticker vissa verk ut som rytande ”Nordanvind” och oroande ”Bergtagen” medan andra är stumma och opersonliga.

Mer läsning

Annons