Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KONST: Kan man bli sams med Sandviken?

/
  • Ur ett av Elina Ahlanders videoverk som visas i Galleri Kulturkiosken Sideshow.
  • Elina Ahlander presenterar en utställning om sina känslor för Sandviken.

Annons

Den hemort du lämnat lämnar dig aldrig oberörd. Kvinnan som går på järnvägsbron i Sandviken, belyst av solens första eller sista strålar, gestaltar en hatkärlek. Hon har sommarens blomsterkrans i håret och överkroppen bar: Se mig som jag är, älska mig tillbaka då!

Kvinnan vi talar om är 25-åriga Elina Ahlander, utflyttad Sandvikenbo och nu konststudent mellan skolorna. Hon har gjort tre videoverk utifrån sitt förhållande till sin forna hemstad. Hon har rent faktiskt använt sig av sig själv i filmerna.

”Det är första gången jag berättar med min egen kropp. Det var ovant och nervöst”.

Och vad skulle utställningen heta om inte ”You can take the bitch out of Sandviken but never Sandviken out of the bitch”!

Den visas i Gävle, i Kulturkioskens bihangsgalleri Sideshow. Ett mindre rum där videoverken rullar på varsina tv-apparater (ja just klumpiga gamla apparater). Elina Ahlander delger också besökarna sina ocensurerade tankar. Man kan läsa utskrifter av en sorts dagboksanteckningar hon gjort i sin mobil. Det som skrevs i somras, när hon tillfälligt återvände. Känslorna som väcktes:

”De ba svider och svider i bröstet

Jag fattar inte vad jag gör här

Vad är nästa steg nu

Hur kommer jag framåt

Måste rusa, måste packa

Packa ihop allt och dra”

Jag tror väldigt många (inte hedersmedborgaren Tomas Ledin kanske) kan känna igen sig i den här ambivalensen till det man flytt från men inte är befriad från. Oavsett vad hemorten heter. Vandringen över järnvägsbron – själva symbolen för Sandvikstaden Sandviken – blir till både dröm och golgata i Elina Ahlanders glödande version.

De båda andra filmerna är mindre tydligt allmängiltiga. Men man kan identifiera sig med återvändarens/främlingens svårighet att göra sig förstådd i en undervattenssekvens (Parkbadets bassäng). Kvinnan under ytan försöker sjunga. Hon vädjar som Elvis ”Love me tender”. Det kommer bara bubblor.

– Jag prövade att flytta tillbaka till Sandviken för att jag ville kolla vad som hände med mig.

– Filmerna är inget porträtt av Sandviken utan handlar om mitt eget identitetssökande. Jag har utgått från det emotionella, betonar Elina Ahlander.

Hon har grubblat på om hon flyttat omkring för mycket . Bränt marken bakom sig och dragit vidare utan att titta tillbaka.

– Det mesta av ”mitt” Sandviken var borta. Jag kände mig som ett spöke som gick omkring och mådde ganska dåligt, erkänner hon. Men det var bra att få det bekräftat, att jag behövde komma därifrån.

Elina Ahlander har bränt så mycket mark att hon inte ens sparat dokumentationer av sitt konstnärliga arbete. Med de tre Sandviken- filmerna blir det annorlunda, försäkrar hon. De är färdiga verk som hon vill behålla. På så sätt har hon kanske kommit hem.

Mer läsning

Annons