Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KONST: Sköra mutationer

/

Amanda Kroons porslinsfigurer är muterade djur. Varelserna kan ha ett alldeles för långt framben eller dela kropp med något annat.
Men vår konstkritiker Niels Hebert ligger lågt med sin tolkning av dessa märkligheter som visas i en ny utställning i Galleri Lars Palm.

Annons

Kan detta inte vara på något annat sätt?

Det är en klassisk fråga i konsten, som passar Amanda Kroons utställning på Galleri Lars Palm i Sandviken. Hon visar teckningar och figurer i vitt porslin som bemålats med rött för att understryka ögon, kön, hovar och andra kroppsliga platser. Amanda Kroon går tredje året på Gävle konstskola och hon deltog i årets Länskonst.

Porslinsfigurerna i utställningen kan exempelvis vara en val delad i två bitar, ha två huvuden, en svans som går genom munnen, vara synteser av djur och människa eller av djur och djur. Som om arvsmassorna hamnat i kaos.

Hjortdjur som rådjuret är den vanligaste arten bland Amanda Kroons objekt. Hjortarna kan få en väldig krona eller horn som växer ut lite här och där på huvudet. Ett saknar framben och tycks helt utmattat, ett annat har ett alldeles för långt framben och ett tredje delar kropp med ett kattdjur. Där finns rådjurshuvuden sammanförda som i en bukett. En gris syns i sällskapet.

Hur kan dessa varelser tänkas ha uppstått? Är de beständiga, eller är förvandlingarna ögonblicksbilder, som snart kan gå över i andra överraskande mutationer? Kroppen, medvetandet och världen kan ju i ena stunden framstå som starka, stabila system och i nästa som sårbara och föränderliga.

Kanske ser vi inre, psykologiska porträtt eller lägen. Kanske finns det en hjort med många horn i ens själ, eller kanske blommor med kronblad av rådjurshuvuden eller en människogestalt med två inbördes stridande varghuvuden?

Eller kan man se djuren som människans DNA-sällskap? Man kan ju ibland känna att man är (eller förväntas vara) en varg bland vargar, ett får bland får, eller en varg bland får… Å ena sida är det tröttsamt att man måste vara på ett visst sätt, å andra sidan kan känsligheten för förväntningars krav få en att upptäcka andras ”varghet”, ”fiskhet” eller ”ugglehet”.

Fabler är en genre med rötter i antiken. Där agerar djur som människor. Fabeldjuren står för mänskliga egenskaper: klok som en uggla, listig som en räv eller snabb som hare. Amanda Kroons gestalter är inga vanliga fabeldjur, men jag anar ett avlägset släktskap. Man kan ju känna sig som en fågel med trögt fiskhuvud, alltså mittemellan eller ingenting.

Amanda Kroons teckningar är skisser för att fånga och pröva idéer, ett slags laborationer: en varg får krokodiltänder som hen kan skratta med, och en mänsklig gestalt skrider fram med ett örnhuvud och andra med ugglehuvuden.

Jag är inte beredd att komma med någon tydlig tolkning av Amanda Kroons verk. Jag anar att det finns flera. Men detta faktum är inte oroande, snarare en bekräftelse på att i konsten kan och får något vara på något annat sätt.

Mer läsning

Annons