Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KONST: Träffar Makode Linde min vita själ?

/

Vi skickade vår konstrecensent Niels Hebert till Stockholm för att inspektera en utställning utskälld redan i förväg. Här vimlar det av svarta schabloner, konstaterar han.

Annons

När Makode Linde ville kalla sin utställning på Kulturhuset i Stockholm "Negerkungens återkomst" sa Kulturhusets chef nej och därmed var ett av dessa många snabbt uppflammande ordkrig i samtidens blodtryckshöjda Nänu-jävlar-kultur gång.

Ordkriget är nu glömt. Men förhandspublicitet blev det i massor.

Är ett namn något att bråka om? tänker jag när jag går i Makode Lindes utställning som han format till en sagoskog.

Här vimlar det av svarta schabloner. Hoten från den svarta massan radas upp: kungen med en stor pyramid av barn omkring sig, den svarta besten som i Hajenfilmen, sjörövaren, totempålen och den djuriska gestalt som i en film går omkring på stan med sin skurtrasa, ett slags hybrid mellan monster och maid.

Där finns hotet mot makten och rikedomen. Kring Negerkungens tron samlas skatterna. Sorgen finns där också. Svarta människor som Ku Klux klan hängde i träden i den amerikanska Södern – och som Billie Holliday sjunger om i ”Strange fruit” – hänger som små svarta dockor i sydstatsklänningar under taket.

Det finns gläntor av humor. Ett gäng chokladbollar (som de numera heter) protesterar med plakat: ”Jag inte boll” och ”Sluta kränk mig”. En vit Muminfigur ligger orolig i sängen i Onkel Tom-stugan och kan inte sova och Stina Wirséns tecknade figur Lilla Hjärtat, som orsakade et av alla de där ordkrigen, har fått sin grav i sagoskogen.

Ibland byter Makode Linde vitt mot svart, en metod han kallar Afromatics. Vita bebisar blir svarta – och stympade. Den svenske kungen får ett blackface, det slags skokrämsansikte som en gång vita uppträdde med i amerikansk showbiz när de agerade svarta. Jungfru Maria är en svart moder.

Besökaren förses med masker av papperspåsar som ett slags nollställning och även om mycket i utställningen är lättsamt, så sliter den i frågan om hur bilder av andra människor formas. Hur uppstår klassifikationer och värderingar? Går de i arv? Hur kan svarta människor te sig främmande, avvikande, konstiga och på det hela taget underlägsna i förhållande till mig och det samhälle jag tillhör.

Träffar Makode Linde min vita själ? Jag tror det, i varje fall i den meningen att jag inser att jag inte fullt förstått hur förnedrande den svarta historien är och att den har förbindelser med upplevelsen att vara insnärjd i fördomar. Hur har de kommit dit?

Och de yttersta ironierna: Mänskligheten kommer från Afrika. Det som skiljer svart från vitt är en fråga om hudens pigment.

Makode Linde lägger inga klassperspektiv på förtrycket. Ett sådant skulle underlättat för den större bilden av hur den rika vita världen mest bryr sig om marknader och billig arbetskraft, inte andra kulturer och andra värderingar.

Sagoskogen är ingen jätteutställning. Alltför snart hamnar man åter i dagsljuset. Där skulle finnas ett utrymme, en slutpunkt för reflexion och diskussion om vad som gör rasismen möjlig och så seglivad i denna tid då politiken snubblar över gamla ord som solidaritet.

*

LÄS MER: Intervju med Makode Linde.

Mer läsning

Annons