Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allting lever! Kom ihåg det.

/
  • Som på en grekisk urna. Stiliserade siluetter och rörelser på Elisabeth Lindbergs tyger.
  • Långsam dans i bersån. En av Anette Segerbergs graciösa träklumpar till dansare.
  • Upphöjda över brännässlorna. Carina Bodströms udda porslinsservis har något lite uppnäst förnämt över sig.
  • En elak liten jävel. Jonas och Valle Kjellgrens onda lilla korp ser sammanbiten ut.
  • Faller fritt som i en dröm. Tingen                  väcks till liv på Hönshuset i Torsåker, som här i Maj-Lis Alms ”I Spindelväven”.

Annons

Rutten genom skulpturträdgården i torsåkersidyllen Hönshuset börjar med att man hukar sig och passerar genom ett valv av prunkande växtlighet. Det där valvet som sedan får en att undra om det i själva verket var kaninhålet från Alice i Underlandet som man föll ner genom.

Det börjar redan på första stationen. En bit in i växtligheten står ”En kanna och hennes koppar” av Carina Bodström. Porslinet är gammalt och alla grejer är udda. Som de står uppställda på pinnar suggererar de rörelse. Det ser ut som en gammaldags karusell. Inte kaffekopparna då, utan en sådan där jämnmodig, långsam konstruktion som spelar positivmusik. Och samhörighet. Man frestas byta ut ordet ”koppar” mot ”döttrar”.

Förbi Elisabeth Lindbergs ”Hinner vi?”, med siluetterna av rusande kvinnor och män i ornamentik. Men det är ingen stress. Inte här, i stillheten, med tyget långsamt buktande inåt och utåt i vinden. Snarare en stiliserad bild av stress, betraktad utifrån. En av männen hänger på ett eget tyg invid. Ser ut som att bussen redan gått, går sakta med slokande huvud.

Och förbi Jonas och sonen Valle Kjellgrens ”The Raven” som är en elak liten jävel uppflugen i en gren. Barnsligt ondskefull med hårda tuschstreck i grönt och svart häftigt målade över dödskalleansikte och fågelkropp.

Alldeles vanliga kvittrande småfåglar sitter uppe i ett träd intill, där Åsa Eriksson hängt upp små hembyggda tygdockor. Storögt och med bisarra ansiktsuttryck betraktar de besökarna där nere medan de sitter och fikar bland grytlappar och smådukar. På en annan gren en bit bort hänger en hönsmamma med flor av inslagningsplast och tittar oroligt på de andra dockorna, formar ståltrådshanden som en kikare framför ögat för att se vad de har för sig där borta.

Maj-Lis Alms verk ”I Spindelväven” är 35 metallvispar upphängda i tvärspända fiskelinor. En spindelfobikers första tanke är att de fastnat där och nu bara har att vänta på den fruktansvärda döden, darrande av skräck. Men det verkar ju inte alls så. De bara hänger där, sävligt, som allting annat i den här skulpturparken. Dinglar försiktigt omkring. Kanske är de spindelnätets daggdroppar i gryningen.

Till sist syrénbersån. Där Johan Wallners musikstycke ”Frispel” spelas på högtalare som är diskret inställda bland buskarna. Ett långsamt Requiem med stråkar och piano. Det ackompanjerar tre sorgedansare – grova träknölar i olika figurer på armeringsjärn nedstuckna i stubbar. Några av dem har små, små sirliga torsoer som sticker upp ur träet. Jag tror de roterar runt sina axlar. Bara så långsamt att man inte uppfattar det. För det är tydligt att i Hönshuset är det som i Underlandet. Tingen lever sina egna liv här.

Mer läsning

Annons