Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att göra upp med sin generation

/

Annons

Med tiden lägger sig en sorgens hinna över gamla klassfoton. Att bläddra i skolkataloger är att vada i Musse Pigg-klädd melankoli. Det som var då, den tandgluggade entusiasmen, och det som blev sedan, när vuxentänderna växte ut och långsamt kaffefärgades av livet.

Jag tror att det inte finns några bilder som jag har ägnat så mycket tid att stirra på som i skolkatalogen. Vi satt på sängen och gick igenom klass för klass. Klassfoton är bilder som får nya betydelselager medan de ligger och gror i glömda lådor. Sådant som man inte kunde artikulera då, men hade en vag aning om, kan nu få ord. Det sociala arvet, rollerna som finns färdigskrivna.

Jag fastnar redan på vernissageinbjudan för Johanna Fröjds ”Den bortskämda generationen”, en klunga kids uppradade framför skolans tegelvägg, som skuggor med vita, diffusa ansikten toppade med mössor.

Hennes nya utställning på Galleri K är en uppgörelse med sin generation. Självporträttet ”Jag funderar, för hoppet låg på oss”, där konstnären i en begrundande min, med nästan komiskt neddragna mungipor, blickar ut i fjärran, sätter ribban för dysterheten.

Skolklassen återkommer som tonåringar i en senare målning, men nu har skuggorna istället blivit spöklika, i transparens över ett kalhygge.

Men utställningen sträcker sig längre än över en generation, vidare till vad jag antar är hennes egna barn, som brådmoget stirrar tillbaka på betraktaren, medan frukter från en annan av målningarna gror bakom dem. Motivet med en torftig tallrik pasta och korv, uppskuren i små bitar utan ens en färgklick ketchup, är som gråast i en tandläkargrå – för att använda ett Lars Winnerbäck-ord – utställning, men får en annan dimension av att det tycks sväva i rymden.

Johanna Fröjd ger mig samma känsla som när jag vandrar över min gamla skolgård på eftermiddagen, när skuggorna är långa. Allt är inte lika bra, exempelvis har atombombsmolnet svårt att konkurrera med den skrämmande skönheten i fotografier från provsprängningar, men i sin helhet är det en djupt känd utställning. Jag hoppas att känslan av uppgivenhet inte förlamar konstnärskapet, ty jag längtar redan efter nya målningar av denna Hofors-konstnär.n

Mer läsning

Annons