Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Axmars bäst bevarade hemlighet

/
  • Förbisedd konstnär. Ann-Margret Söderströms målningar är äventyr i färg.                                    Det är absolut inget fel på Galleri Bläckhornet vid Axmar brygga men man skulle önska att hon kunde ses också på en mer central konstscen.

Ann-Margret Söderström hör till vår landsändas mer förbisedda konstnärer. Hon bor och verkar i Axmar och har under senare år ställt ut på hemmaplan och i Wijs valsverk i Ockelbo. Nu finns chansen att se hennes måleri i Galleri Bläckhornet vid Axmar brygga.

Annons

Jag önskar att hennes målningar också kunde visas på en mer central konstscen. Det är hennes rörliga, poetiska och meditativa bilder värda. Framför allt är de äventyr i färg.

Till stilen kan man kalla hennes måleri abstrakt expressionism. De avbildar inget och de flesta saknar också titel, utom de som har namn efter sitt färginnehåll, som ”Zink, cinnober, kadmium”.

Man kan associera Ann-Margret Söderströms bilder till allmänmänskliga erfarenheter. Jag tycker mig se växter och växande, årstidernas växlingar och dygnets gång, eller sådant som finns i känslor och minnen.

Amerikanen Jackson Pollock formade efter andra världskriget den abstrakta expressionismen, eller action painting. För Pollock var måleriet en meditativ vandring och hans målningar saknar hierarkier eller bärande strukturer, medan Ann-Margret Söderström ofta ser till att ha ett slags grenverk för måleriets associationsbanor.

Jag kan tänka mig att själva handlingen att måla är väsentlig för att Ann-Margret Söderström ska känna att hon når en bild som vetter mot det allmänmänskliga. Man kan anta att människors inre har mer gemensamt än det som uttrycks genom logiskt tänkande (eller brist på sådant). I det intuitiva är man mer direkt uppkopplad mot andras inre processer.

Sedan gäller det förstås att ta hand om resultatet, att våga tro att andra kan känna igen sig. Visst känner jag igen mig i detta måleri, som när en kamp utspelas och det röda lägger sig ovanpå det svarta och flödar överlägset i en målning – medan det blå i en vacker nattlig bild inte klarar det svarta, utan sjunker ner i bakgrunden.

I den översta våningen på Bläckhornet hänger ”Zink, cinnober, kadmium”, en vågrörelse i orange och rött mot det vita – kanske ett ögonblick av kraft, insikt, befrielse. Intill hänger en stor, varmt gul målning, som om en plötslig höst dragit genom en (själens) björkskog och man är därinne – bland träden eller i färgen – och inte kan se annat.

Mitt emot finns en annan, betydligt svalare bild med former som kan påminna om björkstammar i dimma eller i snö. De vita målningarna är flera. De har titlar som berättar vad de är: som ”Vitt på rött” eller ”Vitt på grått” och lågmälda som om de väntade på frambrytande färg. Man kan också se dem som stilla ytor. Det har ju hänt i konsthistorien att konstnärer målat sig fram till det monokroma, till och med till enbart vitt eller enbart svart.

Ann-Margret Söderströms ljusa dukar är fina att försjunka i, och temperafärgen kommer till sin rätt med sin sträva kornighet och med sina droppar och tunna, stelnade ränder. Något av färg finns därbakom. Det är som att vänta på att något ska klarna.

Mer läsning

Annons