Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barbiekvinnan möter Dalahästen

/

Det finns en gestalt i Maria Forsling Jenkes utställning av objekt på Galleri K som kommer igen i flera verk, en kvinna som mest liknar en långbent och storbystad barbiedocka.

Annons

Hennes närvaro är delvis också en dockas, som då hon sitter framför spegeln upptagen av sin egen bild, eller då hon får åtta armar som för att ha kraft nog att ägna sig åt sitt utseende.

Men Barbiekvinnan uppträder även som människan inför skapelsen när hon möter djuren – elefanten, grisen, Dalahästen, den mekaniska fågeln och urtidsödlan. Kvinnan kan inte göra mycket för dem och står utan förmåga att kunna handla. Verkets titel är ”Ansvaret var för tungt”. En liten porslinsfigur intill är på väg bort med sitt ok.

Kvinnan vaktar med ett stearinljus som vapen (i verket ”Vit jul”) den välbekanta kvartingen. Också det handlar om ett komplext, omöjligt ansvar.

Maria Forsling Jenke är medlem i Turbinen i Ockelbo, Gästriklands hantverkscentrum. Hon har i sin keramik utforskat det anonyma kvinnliga textila hantverket och visar nu med ”Greetings from… handarbetande vänner” porslin som återskapar broderier, spetsar, trådspolar och andra tecken för det glömda. Hon glömmer inte de mirakulösa verktygen, de fem fingrarna.

Tekniken skänker hennes gjutna porslinsobjekt en perfekt yta, ger dem ett sken av något färdigt och definitivt. Samtidigt verkar gestalterna i motsatt riktning, för de bildar ett konstnärligt universum i en splittrad värld. Barbiekvinnans åtta armar i ”Fångad i (till) flykten” är ett lån från buddismen – som beskriver tillvaron som lidande, obeständighet och utan själ.

Dalahästen har så stela ben. Grisen är fast i sin leksaksplastiga gestalt och elefanten har svårt att imponera i sin otillräckliga skala. Sådana motsättningar mellan vad något är och vad det kunde eller borde vara, får gestalterna i vitt att framkalla oro. Fågeln har en nyckel på ryggen, som kunde den dras upp. I ”Tyst skog” sitter två fåglar i en trång bur med mossa på golvet som minnet av ett liv i en friare natur.

Utställningens persongalleri uppträder i sviten ”Jag hade en dröm” i grupper som gestaltar både karaktärer och relationer – täta eller frånvända, kalla eller varma.

Porslinsgestalterna är vilsna i världen. De lever med en känsla av att vara ditsatta som i ett dockskåp eller spridda på barnkammargolvet och gestaltar i det avseendet – som leksaker eller konst – misslyckade försök att få ihop tillvaron, att bearbeta det obegripliga. Barbiekvinnan kan med andra ord också vara barnet som inser att världen är betydligt större än leksakslådan och att allt inte kan rättas till även om man vill det aldrig så mycket. Ungefär som den strävan till helande som finns i konsten.

Splittringen orsakar också katastrofer inför våra ögon. I sviten ”Violence – Silence” ligger kvinnan i bitar och där får soldaterna (även om de liknar plastfigurer) ben och huvuden avskjutna. Intill möter vi ett mänskligt torso, det som återstår av övervåldet.

Under den vackra ytan finns både eftertanke och en ton av vrede och förtvivlan i Maria Forsling Jenkes objekt. Det ger gestalterna tyngd och närvaro.

Någon gång blir det kanske väl lågmält. Det kan vara effektivt ibland – men det ger samtidigt Maria Forsling Jenke utrymme för att höja rösten nästa gång. n

Mer läsning

Annons