Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Besatt av Duchamp

/
  • Marcel Duchamp och Ulf Linde, 1961.”Éntant donné ”. Duchamps sista verk.Till vänster  ”Fontän”, Duchampsignerad R. Mutt.
  • ”Portabelt Duchampmuseum”. I original av Marcel Duchamp, och en skiss av kvarnhjulen i ”Det stora glaset” ur Ulf Lindes forskningsmaterial.

Utan betraktare, inget verk. Detta sätt att se på konst – att svara på tilltal – är kärnan i Konstakademiens och Moderna museets gemensamma satsning De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde på Konstakademien i Stockholm.

Annons

Som betraktare är Ulf Linde unik. Han är professor, tidigare chef för Thielska galleriet i Stockholm, och författare om konst och konstnärer. Fallet med den franske konstnären Marcel Duchamp (1887–1968) är också unikt. Han är mest känd för sina ready mades – exempelvis urinoiren, flasktorkaren och cykelhjulet – som han presenterade för en oförstående publik i det tidiga 1900-talet.

Med de enkla föremålen vände Duchamp upp och ner på sättet att se på konst: verket är inte konsten, utan de föremål konstnären sa vara konst. Duchamp förtydligade: ”Det finns ingen konst, bara konstnärer”.

Många av 1900-talskonstens rottrådar leder till Duchamp, men det är inte främst Duchamps inflytande som intresserat Ulf Linde, utan det svårfångade innersta i hans arbeten, och han har med passare och vinkelmätningar funnit en osannolik geometrisk konsekvens från verk till verk.

Studierna har inte bara gjorts vid skrivbordet, utan Ulf Linde gjorde redan på 1960-talet repliker av Duchamps verk. Många original finns på Philadelphia Museum of Art i USA och de viktigaste kan inte flyttas.

Så under Ulf Lindes ledning skapades repliker för att Duchamp skulle kunna visas på det då nya Moderna Museet i Stockholm. Konstnären godkände det hela och signerade sedan många av replikerna.

Först gjorde Ulf Linde en replik av Duchamps huvudverk ”Bruden som avklätts av sina ungkarlar, t o m” (1915–23). Denna stora målning på glas, kallad ”Det stora glaset”, har Ulf Linde gjort i tre versioner. Två av dem visas på Konstakademien, liksom ett antal Linde-repliker av Duchamps ready mades.

Marcel Duchamp började som kubistiskt influerad målare, men fann att något fattades. Enkelt uttryckt ville han måla människors inre. En viktig målning i det avseendet är Bruden (La Mariée), som är ett försök att göra ett inre porträtt och som finns med som replik på utställningen.

På Konstakademien har det Duchamprum som Ulf Linde skapade på gamla Moderna Museet 1989 återuppstått. Här finns Det stora glaset och en rad kända ready mades–repliker). Här finns också några Duchamporiginal, som ett portabelt museum över hans samlade verk.

I Konstakademiens mittsal har en ramp byggts, eftersom utställningen är gjord för den ideala besökaren, en som likt Ulf Linde är rullstolsburen. Från rampen kan man se verk av 1900-talsklassiker som Jean Arp, Francis Picabia och Giogio de Chirico sväva som fyrkantiga moln under taket. Vid sidan av rampen visas på golvnivå skisser, modeller och andra spår efter Ulf Lindes outtröttliga forskningsarbete, som enkelt uttryckt utgått från Duchamps idé om att han var en överbliven åttondel i familjen, som bestod av åtta personer.

I nästa sal står Ulf Lindes praktfulla modell av det förslag Vladimir Tatlin gjorde på 1910-talet till ett jättetorn i Moskva som en hyllning till det kommunistiska Sovjetunionen och som skulle krönas av ett propagandacentral.

I samma sal finns en modell av Duchamps sista stora verk, Éntant donnés, som han gjorde i hemlighet och som, enligt konstnärens avsikt, inte blev inte känt förrän efter hans död. Det finns i Philadelphia, men Ulf Linde har grävt i papperna och rekonstruerat det som modell i skala 1:10. På en duk ser vi samma bild som man kan se det genom titthål i USA: en naken kvinna liggande på magen med en lampa i sin utsträckta hand som för att belysa en romantisk landskapsmålning. Konsten som museum, som förborgad bakom andra tiders ögon, men kanske möjlig att upptäcka med ett inre, poetiskt språks lampa…

Det ska sägas att Det stora glaset har tolkats på många sätt: som det svåra eller omöjliga att man och kvinna möts (ungkarlarna i verkets nedre del och Bruden i den övre), men också som en metafor för den skapande processen. Kvarnhjulen i verkets nederdel har tolkas som en referens till Duchamps familj och uppväxt går igen i Duchamps produktion, och passar också in i de geometriska beräkningar Ulf Linde gjort av andra Duchampverk.

På pressvisningen kommenterade Ulf Linde sina mätresultat:

– Duchamp har skapat en geometrisk julgran som man kan hänga upp vad som helst i. Genom att skapa en stark begränsning, har Duchamp nått den största friheten.

Om den livslånga besattheten av Duchamp sa Ulf Linde att han måste vara lika galen som Duchamp.

Fast galen? Av Duchamps utläggningar kan man förstå att han såg människans bundenhet till det materiella som en stark begränsning av hennes liv och att människor måste söka ett inre poetiskt språk, en geometri om man så vill, som kan göra verkligheten så mycket rikare.

Eller som Ulf Linde kommenterar i utställningskatalogen: Att hålla sikten mot Eden fri.

Mer läsning

Annons