Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cullberg – med fjädring i penseln

/

Ytterst få kan använda penseln som Erland Cullberg. Det är lätt att se när man går runt i Stensalen på Hälsinglands museum dit Hudiksvalls konstgille lyckats locka Erland Cullberg till att visa ett tvärsnitt av hans måleri.

Annons

 Man kan placera Erland Cullberg i den nordiska kolorismen, även om färgerna är behandlade i hans egen tryckkammare. Med grova tag drar Erland Cullberg penseln genom färgkaskaderna, som tycks vara där från början och av nödvändighet, och hämtar gestalter ur själens djup – eller vardagliga människor som varit där nere och vänt. Ibland är de angelägna om att berätta, ibland försöker de dölja sig bakom sin mask, eller håller sig på avstånd i en knepig eller angenäm situation.

Erland Cullberg (född 1931) har aldrig gjort någon hemlighet av sin schizofreni, sin psykiska förkylning, som han kallat den. Det är lätt att knyta konstverk till konstnärens själsliv. Men god konst, som denna, tillhör allas inre världar. Måleriet må delvis varit konstnärens botemedel, men allmängiltigt är det helt och hållet.

Det är alltså gestalter vi möter, snarare än människor. Förvisso har de människors drag, men en gestalt öppnar mot tidlösheten och myterna. Den förblir ändå verklig genom att betraktaren känner igen psykologiska lägen och situationer och kan läsa in sina erfarenheter, även om de kan kännas som dunkla minnen av en resa.

”Rabarbermannen” vill berätta. Han står stadigt och ser mot betraktaren, som om han synade oss välvilligt intresserat. Han berättar också om sin stilla glädje, kanske över att se och kanske måla människorna. Det är ett fulländat ögonblick fångat ur evigheten.

Ofta låter Erland Cullberg gestalterna berätta med hela kroppen om hur det känns. Det kan vara skräcken inför det döda man trodde levde (”Fågelskrämman”), nederlaget i ”Minnesbetan”, besvikelsen i ”Förbigången”, eller övergivenheten i ”Rembrandts son”.

Där finns även mer svårfångade gestalter, de som styr världen utifrån eller inifrån och har för stor makt över tankar och känslor. ”Generalen” tycks till och med regera över månen och solen. Hans hårdhet både fascinerar och skrämmer. Vi möter också den spefulle ”Sufflören”, som säger sådant man inte vill säga, höra eller tänka.

I utställningen finns också några landskap. I ”Afton” anas ekot av Edvard Munchs strand när dagen går mot kväll, medan ”Raststället” bara genom sina orena färger blir en orolig plats där en grinande gestalt håller dig kvar. Jag går nära målningen och ser hur konstnären med grova men liksom fjädrande drag fångat denna grinande gestalt som också kan vara hur hotet mot din vidare färd känns.

Man kan se utställningen en extra gång genom att gå runt och se på färgerna, hur rött och vitt blir utropstecken, hur brunt, svart och grönt blir den listiges färg, hur blått, orange och svart blir romantik, hur smutsigt gult och grönt fångar det sjuka och det milda blå och skarpt vita i ”Okänd poet” subtilt blir varmt och öppet och så vidare och vidare… 

Mer läsning

Annons