Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför är Ernsts galenskaper så viktiga

/
  • Max Ernst. Konstnären i Paris 1933. Foto: Anna Riwkin
  • I det surrealistiska landskapet. Napoleon i vildmarken (1941).
  • Kraftfull. ”Den stora medhjälparen” (1967) tillhör Max Ernsts sena skulpturer.
  • Anatomi. Fotocollage från 1921. En bild som i vår tid inspirerat Cindy Sherman.Foto: Wolfgang Morell
  • På väg mot den surrealistiska skogen. Vision framkallad genom åsynen av Porte Saint-Deis om natten (1927).
  • Hos surrealisterna i Paris. Madonnan tuktar Jesusbarnet inför tre vittnen: André Breton, Paul Éluard och konstnären från 1926. Foto: Rheinisches Bildarchiv, Köln

Max Ernst satte galenskapen i system när världens galenskap tvingade honom att överge den logiska tanken.

Annons

I ett Europa på väg att gå överstyr kunde omvärlden bara tolkas med sin egen metod, sönderfallet. Max Ernsts material var resterna som han sammanfogade till svar som konstpubliken fann absurda.

i Stockholm visas nu utställningen ”Dröm och revolution”, som ger en helhetsbild av Max Ernsts produktion – från 1920-talets radikalt nya collage till 60-talets kraftfulla bronsskulpturer.

Max Ernst (1891–1976) var soldat i den tyska armén under första världskriget. Han kom hem till Köln 1918 och flyttade till Paris 1922. Som nazimotståndare måste han 1940 fly från det ockuperade Frankrike till USA.

optimism eller pessimism i Max Ernsts tidiga bildvärld, snarare något kliniskt. Formen tycks förnuftig. Bilderna kan liknas vid modeteckningar eller maskinritningar, samtidigt som de är konstruktioner av det omöjliga genom kombinationen av disparata element som skruvar, provdockor, maskinhjul, mätartavlor och perspektivlinjer. De blir förvrängda spegelbilder av det ”normala”.

collaget vid 1920-talets början, en insats har kommit att ses som ett avgörande språng i 1900-talskonsten. Att använda vilka idéer och material som helst är självklart i dagens konst – men att som Max Ernst klistra in foton i bilden eller måla över och klippa sönder bilder från icke konstnärliga sammanhang och sätta ihop bitarna, utmanade publiken.

Från att ha varit dadaist i Tyskland anslöt sig Max Ernst till den surrealistiska rörelsen, som främst var ett litterärt fenomen med André Breton i spetsen.

till detta mer inåtvända sätt att betrakta tillvaron med drömmens blick, finns några av hans mest egenartade verk – som musikens skyddshelgon Cecilia spelande piano täckt av en tegelmur fast hennes ena högklackade sticker fram, Kung Ubu som glad handgranat, dammsugarelefanten från Celebes och ”Oidipus Rex”, en av hans mest smärtsamma bilder, inte bara för att den berättar om fingrar genomstungna av nålar…

Där finns också ”Madonnan tuktar Jesusbarnet inför tre vittnen: André Breton, Paul Éluard och konstnären”. Madonnan slår så hårt att ungens rumpa blir röd.

Surrealiströrelsen tog under Bretons ledning sig själv på stort allvar, och kanske just därför känns detta symboliska kok stryk befriande.

kom alltmer att bli motivet för Max Ernst. Det började med ”Naturhistoria”, en svit grafiska blad baserade på frottage, bilder som gnuggats fram med blyerts på ett papper på en ojämn yta. Här möter vi en utvecklingshistoria som rymmer inslag som ”Pendylens ursprung” (en skrämd fågelgestalt), ”Hon bevarade sin hemlighet” (ett blad veckat kring ett antytt landskap) och ”Rymlingen”.

Kanske var det med kombinationen av detta fria associerande efter nya värden med linjens precision som Max Ernst nådde längst. Här finns rester av ett hopp om befrielse.

synpunkt ter sig människan fången, mekanisk och icke levande – medan den rationella människan därute undviker sitt inre, eftersom det ter sig kaotiskt och oberäkneligt. Så länge detta läge består, förblir människan individuellt ensam och kollektivt ofri.

Den rastlöse Max Ernst sökte sig alltså vidare, in i den surrealismens drömska skogar med mystiska naturväsen.

Sedda tillsammans i en utställning känns bilderna som varianter av en enda bild. Det är – även om det framhålls i dag – inte med de surrealistiska bilderna Max Ernst gjorde sin viktigaste insats, utan enligt min mening, när han tidigare med dadas kraft formulerade den moderna världens absurditeter – en insats med stor betydelse för konst och litteratur långt efter andra världskriget. Man kan tänka på skilda litterära storheter som Samuel Beckett och Albert Camus. Och begrunda Max Ernsts ”Anatomi” från 1921 – en sann dada-blandning av mekanik och sönderplockad människa – ett motiv som exempelvis Cindy Sherman återanvänt i vår tid.

Max Ernsts sena skulpturer.

Dessa kraftfulla, elementära gestalter (”Den stora sköldpaddan”, ”Den stora medhjälparen”) kan ses som krafter ur en kommande jordisk gryning i en post-absurd tid.

Kanske är det dada som tar oss dit.

Mer läsning

Annons