Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Detta karvande i köttet

/
  • FRAMTIDSVARELSER. Therese Parners skulpturer, nya fantasier om en muterad mänsklighet, visas på Galleri Mejan.

Vilken av dina kroppsdelar skulle du välja bort, eller skulle du välja till en ny kroppsdel, och hur skulle den se ut? En fråga som vi kanske inte kontemplerar dagligen, såvida vi inte har The Bride från ”Kill Bill” eller Dr Frankenstein i bekantskapskretsen, men människor i Therese Parners närhet får vänja sig vid sådana frågor.

Annons

– Jag har frågat människor runt mig vad de skulle välja bort och vad de skulle vilja ha kvar med sina kroppar.

Therese Parner studerar vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm, och hennes utställning ”Cross it, crack it, switch – update it” på Galleri Mejan (mitt emot Moderna museet) består av tre skulpturer, tre muterade framtidsvarelser som har lämnat det vi benämner mänsklighet bakom sig. En varelse med gracil, fyrbent djurkropp och ett människoliknande ansikte; en förkrympt pyssling med förstorade tår och fingrar som extremiteter; och så utställningens verkliga mästerprov, en luden humanoid som sällsamt levande korsar armarna över bröstet, ser upp mot betraktaren med en blick som är svår att skaka av sig efteråt – det är ögonen som visar Therese Parners stora begåvning som konstnär.

Utställningen ställer frågor om lyckan i allmänhet och i synnerhet lyckan i relation till våra kroppar. I en framtid där begränsningarna med vad vi kan göra med våra kroppar blir allt färre, kommer vi då någonsin att bli nöjda, eller kommer vi att fortsätta karva i våra kroppar, addera och subtrahera, i tron att perfektionen och därmed lyckan ska visa sig i köttet?

Therese Parners eget förhållande till sitt ämne är ett slags skräckblandad förtjusning, där den instinktiva rädslan för ett galet plastikopererat och söndermuterat samhälle samsas med tankar kring potentialen hos en mänsklighet där alla kan välja sin form och resa sig från det genetiska lotteriets tyranni.

– Jag fascineras av det, men skräms också. En värld där det defekta rensas bort skrämmer men i en värld där alla kan välja sina kroppar är samtidigt mer jämlik och på lika villkor. Om alla fick sina önskningar uppfyllda skulle det bli en ganska enkelriktad mänsklighet.

Den mest spännande frågan, inför dessa varelser, är om de är de misslyckade experimenten – den mest uppenbara slutsatsen – eller om de i själva verket är de bäst lämpade i en okänd framtid. Är den ludna figurens anklagande blick snarare en blick av förakt mot den lägre stående varelse som hon betraktar?

I Therese Parners eget liv, och i skapandet av den här utställningen, ger sig denna lyckojakt uttryck i hennes inre krav av att ständigt vilja ”maxa”, ett ord som hon använder flera gånger – maxa, göra större, bättre, mer…

– Den minsta av skulpturerna i utställningen gjorde jag som en reaktion på att jag hela tiden försöker göra större och mer. Jag har en föreställning om att om jag maxar på så blir det bättre.

Konsten kom in oväntat i Therese Parners liv, likt ett plötsligt sommarregn. Ända in i tjugoåren väntade den konstnärliga gnistan på att ge sig tillkänna. Hon har aldrig gått runt i museer och gallerier och känt att hon själv snart ska finnas representerad där.

Efter att ha jobbat några år sökte hon in vid Gävle konstskola, fortsatte sedan till Idun Lovén konstskola i Stockholm och därefter Kungliga konsthögskolan. Hennes första utställning på Kulturkiosken i Gävle fick sällsynt uppmuntrande recensioner i båda tidningarna, och Länsmuseet ringde upp med andan i halsen och ville genast köpa in ett verk.

Hon kommer från en miljö där spring på vernissage inte har tillhört den vanliga helgsysslan, och fortfarande hörs ett distanserat förhållande till konstvärlden när hon pratar om den. Fokus ligger på hennes eget skapande, den värld som hon mödosamt bygger upp, skulptur för skulptur, som mer inspireras av vetenskap och ett slags populärkulturell vardag än av andra konstnärer. Att stå utanför konstbubblan kan ha både för- och nackdelar, men nog är det befriande att se verk som inte är fast i en referensloop, speglar som speglar andra speglar.

Likt andra inom kultursfären som inte har växt upp gödda på galleriöppningars salta pinnar, har Therese Parner en inre motor som drivs av tvivlet över vad hon håller på med, om det kommer att leda fram till någonting och om hennes skulpturer bidrar med någonting till samhället.

– Jag plågas av att jag känner mig onyttig och känner mig som en liten börda. Men jag försöker intala mig själv att det är det här som jag gör och att jag arbetar hårt för det. Det är ingen som säger något, tvärtom är alla väldigt stöttande och stolta, det är snarare en inre röst.

Ett tvivel som måhända kan vara jobbigt att brottas med, men som hela tiden driver henne till att jobba mer, effektivare och fler timmar i skulpturateljén. Ett tvivel som får henne att maxa.

Mer läsning

Annons