Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dröj länge här!

/
  • På Centralgalleriet. Åsa Hällgren-Lifs ”Landsvägen”, ”Sömnen” och triptyken ”En enda människa” med underbart sagolandskap.

Besök inte Centralgalleriets nya utställning med Åsa Hällgren-Lif om du har ont om tid.

Annons

Hennes målningar kommer att suga sekunderna ur din klocka. Det är konst att betrakta länge, i synnerhet den väldiga triptyken ”En enda människa”.

Om vi börjar där, i det tredelade landskapet, finns många av de återkommande elementen i Hällgren-Lifs bildvärld. Motiven byggs upp av ett kontrollerat mönster där det mer svävande och planlösa får blomma ut. I ”En enda människa” har konstnären återuppfunnit Edens lustgård, en arkipelag med en natur som består av alla möjliga och omöjliga färger, årstider och biotoper som inte bryr sig om tråkig realism. Ett sagolandskap som man betraktar som en bild i barndomens böcker, där en ny upptäckt kan slå till när som helst. Titelns enda människa har en underbar värld att disponera – men det finns en ensamhet där och allt det fantastiska dämpas av att det inte går att dela med någon.

Landskapen som inte följer några naturlagar, som gör vad de behagar, återkommer i verk som ”Sömnen” och ”Runda landskap”. Den senare upptar en hel vägg med oerhört detaljerade landskap i cirkelformer, och hängningen förstärker intrycket av att det är planeter som svävar intill varandra.

Åsa Hällgren-Lif har tidigare arbetat mycket med influenser från islamisk konst, och de anas även här i mönstrens betydelse, men jag ser också inspiration som har hämtats längre österifrån. I ett av de verk som har allra mest japanfeeling, ”Det långa loppet”, finns det en slående parallell till en annan konstnär som har ställt ut på Centralgalleriet: Maria Sewerin. Den målningen – de flesta är, för övrigt, akryl på plåt – liksom flera andra har en fallande rörelse, en nedåtenergi som framkallas av de snölika prickarna som singlar ner över människor och landskap.

Några av de mindre verken är inte lika anslående, men det finns världar att upptäcka även i dem, och jag fastnar i synnerhet för det moln av prästkragar som har klubbat ner några 1700-talsgubbar i ”Allmogeskogen”.

I samtliga verk finns en spänning mellan det strikta och stundens ingivelse, yta och djup, detalj och breda drag. Åsa Hällgren-Lif har en kontroll som låter fantasin blomma upp genom mönstren.

Mer läsning

Annons