Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömska garnbilder på Laxön

/
  • En röd variant. Vernissage i dag för Christina Johanssons mono-kromer på Galleri Luckan.

Det första man slås av när man kommer in på Galleri Luckan på Laxön är mängden verk, och konsekvensen. Det är ett fyrtiotal tavlor på en enda lång rad runt hela rummet.

Annons

Alla är utförda i samma teknik, en teknik som inte har något namn eftersom Christina Johansson inte har hittat på något. Ingen annan använder samma stil.

Den utgår från sisalgarn, som man annars använder till exempel för att tillverka rep, eller ibland som blomdekoration. Det är en tunn tråd, och Christina Johansson börjar varje tavla med att helt enkelt slänga ut en lämplig mängd garn på en pannå och sedan måla fast den med en grundfärg av akryl.

Sedan tittar hon på den, och försöker avgöra vad det föreställer. Efter hand träder figurer fram, och hon använder pensel och svamp och mer akryl för att ge dem konturer.

Också när de är färdiga och hänger på väggen tar det ett tag innan alla figurer framträder. Man får ge sig till tåls, men sen kommer figurerna fram, människor, ansikten, djur. Det är lite som när man vaknar och försöker minnas vad det var man just drömde. Man hittar en tråd och om man börjar nysta där så kommer fler och fler detaljer att framträda. Om man är otålig kan man fotografera bilderna med en digitalkamera. Märkligt nog framträder motiven mycket mer omedelbart i kameradisplayen.

Jag är osäker på om jag skulle ha uppskattat motiven om det inte vore för den här speciella tekniken. Kanske. Eller jo, en del av dem absolut. Många av dem leder tankarna till modernister någonstans 1920–1930. Andra ser ut som gamla flickböcker. Åter andra ser ut som bibliotekskonst från 70-talet.

Men det hade inte varit samma sak. Någonting i den slumpmässiga garntekniken ger de här bilderna en dimension som de inte hade haft annars. n

Mer läsning

Annons