Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tromb hos Sven-Harry

/

Annons

Skulptören Lars Kleen är förste utställare i det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Han är känd för sina monumentala verk, som inte alltid får plats i vanliga konsthallar och denna gång är det med nöd och näppe. Tre stora verk visas, tre stora konstruktioner som jag tänker mig som skulpturer av olika aspekter på det mänskliga psyket.

Lars Kleen har sin ateljé intill Stockholms ström och hans verk ”Kaj” är ett slags travar av stora båtsidor, som minnen av alla båtar som lagt till vid kajen och sedan farit. Dessa båtfragment står tätt intill varandra som kopior eller upprepningar, som det mänskliga minnets avlagringar av dagar som kommit och gått.

”Kaj” har gluggar som öppnar horisontella schakt rakt genom båtsidorna som ett utrymme för människans inre att komma igenom, att sikta den nya dagen. På några ställen i den stora skulpturen ligger trossar på golvet. De kan ses både som väntan på att förtöja nästa fartyg som också ska hamna i båtarkivet, men också som den livlina minnet bär oss från en dag till nästa. Så blir ”Kaj” en gestaltning av minnet, hur det är möjligt att ur dagarnas växande travar, ändå få en uppfattning om vad som varit.

Även ”Plank” har psykologiskt innehåll. Till det yttre är det ett rustikt verk hopfogat av sådant man kan hitta. Där finns genuint byggplank hopfogat med autentiska tvingar som ett slags knuttimrad grund. Ovanpå reser sig en tunn, bräcklig spaljé och högst upp pågår av allt att döma ett husbygge. Utsikten är säkert fin där uppifrån, och det är ett djärvt bygge för människan som vågar, som tar risker. Det finns ändå gränser och man anar att det finns en varning inbyggd i verket: Tänk på din bräcklighet och din dödlighet. Som ett klassiskt stilleben med vanitasmotiv, där förgängelsen smyger sig på

”Tromb” är ett genomskinligt och rätt glest tornbygge i metalltråd med en lutande mitt. Verket kan beskrivas som ett arkitektoniskt och poetiskt äventyr. Konsthistoriskt kan man associera både till Tatlins torn, som var ett centralt idéverk (men aldrig byggt) i den ryska konstruktivismens tidiga år kring 1915, och till tornet i Pisa. I det lutande mittpartiet finns en tätare, vriden spriralform. Det är tromben, men kanske också en metafor för människans oroliga inre, som måste finnas, men som ibland kan släppa loss förödande stormar.

Mer läsning

Annons