Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Esa den store

/

Esa Toivonens utställning på BGB i Hofors fångar monologer om människan, om hennes olika sidor och relationer, om livet i staden och i det mer öppna landskapet - allt i eruptioner av färger och ljus. Men intensiteten hindrar inte konstnärens förmåga att fånga och förmedla minsta rörelse i människans djup.

Annons

 

Nästan alla vi möter i målningarna tycks ha stannat upp i ett slags ögonblicksbilder. Men det är inga snabba, fotografiska bilder, utan gestalternas tyngd och närvaro framkallar känslan av ett ögonblick som gränsar till evigheten.

Det finns bara ett Nu. Människan försjunker i sina funderingar och överväganden. Ibland tycks känslorna nya och övermannande, ibland har de mognat. Vi ser en gestalt (”Sittande figur”) på väg att resa sig, eller snarare, vi ser ögonblicket innan hon ska bestämma sig för att nu får det vara nog, nu är det dags att resa sig, att ta det steget.

Hur kan han skildra sådana inre skeenden? Hur kan färgfläcken i målningen ”Under trädet” bli en kvinnas grubblande ansikte som fyller målningen med hennes stillsamma, långvariga monolog, som kanske inte ens klart kan formuleras i ord?

I den stora ”Landskap I” rör sig en ensam, bräcklig gestalt. Det är vitt på marken och kring den bleka solen; kanske dimma. Men skogen i bildkanten glöder alldeles klart som om livets längtan flutit upp mot ytan - kanske ser vi den utsatta människans inre färga världen på ett romantiskt vis.

Men romantiken är återhållen, någonstans mellan Lim-Johan och Hans Wigert. Esa Toivonen, som numera bor i Halland där det finns mer ljus än här, arbetar nämligen på sitt sätt i nordiska kolorismens tradition. Hans färger är höga och slingrar sig ohämmat om varandra, möts och skapar energier och ljus, men tar alltid mark i en sanning. Ett bra exempel är ”Tre figurer”, kanske tre gubbar i sol, skuggor och reflexer som möts i Krysset i Sandviken (Esa Toivonens födelsestad) och språkar en stund. Ingen har sett sådana gubbar i den synbara verkligheten, men man känner igen dem, har nog sett dem.

Relationer är ett andra stråk i utställningen. I ett annat landskap än den bräckliges möter vi två människor på en höjd högt över havet. Men de två tycks inte betrakta horisonten, utan står vända mot varandra. Är det en uppgörelse? I ”Staden” är gestalterna tre: två nära och en längre bort. De två ser ut som aspekter av samma människa, som en kluvenhet. I flera målningar finns tre gestalter. Det kan vara manlig enighet av styrka och mod (som tre musketörer), men tre kan också skvallra om obalans och rivalitet.

En öppen fråga vilar över målningen “Ett par”. Vi ser två par - ett synbarligen kärlekslyckligt i bakgrunden - och ett annat som flankerar de två, en man och en kvinna som går långt ifrån varandra, kanske med sorgen av hur det var att vara de andra, när minnet nu plötsligt hinner i kapp mellan dem.

Så vrider och vänder Esa Toivonen på människornas själar. Och det är befriande att få se sådana verk. Tala om konst!n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer läsning

Annons