Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förvridet á la Alice i Underlandet

/

Annons

Det är någonting som förvrider sinnena lätt på en när man kliver in i Skulpturträdgården i Torsåker. Det är som om de vrickade figurerna från Alice i Underlandet har campat här nyligen och bara råkat lämna kvar några enstaka grejer mitt i trädgårdsidyllen.

Iris Santén har gjort toppen på ett antikt tempel men slagit bort pelarna och ersatt dem med koner av knölig lera. En sinnebild för kultur och en sinnebild av natur, med ungefär lika stora proportioner i själva skulpturen. Det roliga är att kulturen blir så komiskt liten i den här trädgården, den ryms under några löv från en syrenbuske. Skulle vi vända upp och ner på kulturen så skulle den kunna fungera som fågelbad.

Det märkvärdigaste konstverket står lite utanför trädgården, ute i det höga gräset. Man hajar till när det dyker upp i ögonvrån. Ser ut som en figur ur en tecknad sf-dystopi, halvt förvandlad till maskin eller amöba och med en mask som täcker hela huvudet. Uppflugen på en rostig tunna och med något som ser ut som en oljeskadad fågel i handen. Verket heter ”Remorse” – ungefär ”samvetskval” eller ”ånger”. Kanske är det Carl-Henrik Svanberg som sitter där, dömd till att rädda fåglar i sin personliga skärseld. Konstnären heter Johannes Melin och går på konsthögskolan i Gävle.

Att Josef var en usel snickare illustreras med all tydlighet i världen i Jonas Kjellgrens skulptur med samma namn. Händerna svävar fritt i tomma rymden i det kritiska ögonblick då snickaren slår sig själv på tummen med hammaren. Går man närmare ser man att det inte är något försiktigt ajsomfan-slag som går över efter ett tag. Nej, här är snickaren tydligen så usel, och slår så hårt, att hammaren bildar ett hål rätt igenom tummen, själva tummen trycks ut som en deg runt om. Märkligt nog, med tanke på det dramatiska innehållet, ger skulpturen ett stramt och stillsamt intryck.

Förra sommaren var det en poet som drog upp sin filmkamera, tryckte upp den i ansiktet på mig och frågade vilket som var världens vackraste ord. Jag svarade att det var kaffe. Inte för att jag nödvändigtvis tycker det, utan mest för att det av någon anledning är det ordet som alltid kommer upp för mig när jag blir stressad. Just kaffe är också ett ord som återkommer i Annette Segerbergs skulptur ”En stilla...”, och då som en besvärjelse mot stressen. ”När fan ska det bli lugn och ro?” står det också inristat i papier machén. Och ”vila”, ”paus”, ”morgonstund”, ”ska bara”. Fram ur bildytan buktar en drömbild, en stol och ett bord, omgivna av löv. Läsglasögonen redo på bordet.

I ett annat hörn av trädgården ligger ett guldägg högt uppe på en stenpelare. På en röd stylta i närheten, som ett sjömärke, sitter fågeln och ruvar i lönndom i Cina Autios skulptur. Underfundigt och försiktigt sinnesvidgande, som så mycket annat i skulpturträdgården.

På vägen ut ligger en kanin helt ogenerat med en stor morot upptryckt i... ja, ni ser själva på bilden. Titeln? ”Nöjd”.

Mer läsning

Annons