Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredagkväll i Gävles kloaker

/
  • I stället för klockspel - från Rådhustorget. Per Samuelsson i tonsättarduon Moneeo rockar loss på avloppet, med hjälp av egenhändigt konstruerat instrument.

En ljummen Gävlenatt. Kanske den finaste Gävlenatten på hela sommaren. Vi står på gågatan framför Rådhuset. Vi är världspremiärpublik till en komposition som spelas upp ur högtalare men har sitt ursprung i kloakerna.

Annons

Det kunde vara mörkrets röst som stiger upp ur den stinkande underjorden.

Fast det känns inte så. Inte alls. Det dånar inte olycksbådande utan medryckande och när vi efter en timmes konsert applåderar så har mullret ändrat karaktär till en kvillrande bäck som förenar sig med Rådhusklockans elva slag; vi är tillbaka i säkerhet på ytan.

I denna stund älskar jag denna vår stad. Där sådant kan hända.

Fredagsnöjesfolket väller ur lokalbussarna. På väg någon annanstans. Men stannar upp, nyfikna. Öppna sinnen. Vad är det som låter? Vad är det som händer bakom avspärrningarna?

Där står uppspända partytält vari tre personer knappar på datorer och spelar på uppkopplade avloppsbrunnar och märkliga instrument såsom varningsrött upplysta vägkoner.

I denna stund älskar jag även Gävleborna. Ingen raglar fram och snavar i mixerbordet.

Det är rätt tid. Rätt plats. ”Den där underjordiska konserten…” med de lokala ljudkonstnärerna Iréne Sahlin, Per Samuelsson och Mikael Strömberg är utannonserad. Men hela tillställningen är en upplevelse (en bildprojektion mot en trädkrona hör till, men fungerar dåligt eftersom arrangörerna inte fått lov att släcka två gatlampor).

Mikael Strömberg känner jag som den mest kunniga musikexpert och samtidigt den mest opretentiösa. Jag misstänker att han blir överlycklig om man tycker att den underjordiska konserten är en jättekul kul grej, helt enkelt. Som kanske får oss att i största allmänhet lyssna mer efter hur vardagen faktiskt låter. Vi som arbetar, äter och sover till den nya tidens ventilationssus.

Mikrofoner har fångat ljuden ur de fuktdrypande tunnlarna under Gävles gator. Brus, dunk, dån, screach, klonk, sus, sorl, och där, säger Strömberg, hörs bilarna som passerar över brunnslocken.

Den färdiga musikkompositionen vecklar ut sig till en digital ljudgobeläng av egenartade ackord, får så småningom melodisk form och en rytm – understruken av Rådhustorgets piskande flagglina, kanske inte helt med i beräkningen.

Det är en okänd värld därnere. Gävle spegelvänt, civilisationens baksida. Men musiken talar om hur där ser ut. Strömberg har tidigare visat ”radiobio” och fredagskvällens konsert har liknande anslag, som en film man tittar på med öronen. Själv associerar jag till de smutsbrungula färgbilderna i Jean-Pierre Jeunets ”Delikatessen” och ”Mic Macs”

Ingen gång under framförandet tröttnar jag och vill gå därifrån. Jag vill ju få veta vad som ska hända härnäst.

Om det kompakta basmullret först låter, säg, som att Rammstein strypts i brunnsdjupet, så lättar trycket så småningom, klangen och avloppsvattnet blir renare.

En berättelse har formats. Jag får för mig att vi just hört en modern stadsversion av det klassiska programmusikverket ”Moldau” som beskriver ett vattendrags färd mot havet. I själva kretsloppet av vatten finns en harmoni. Gävle låter bra.

Man ska väl inte uppmuntra den fåniga profileringstävling som svenska städer ägnar sig åt. Men Gävles främsta tillgång sedan länge är ljudkonsten. I Esplanaden varje fredagkväll nästa sommar? Jag kan drömma om det.

Mer läsning

Annons