Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävlegrafiken är en fest

/
  • Delar av Gävle konstgrafiker närvarade på pressvisningen, samlade runt Iris Santéns ”Fejs”.  Till dagens vernissage för jubileumsutställningen kommer kanske fler och äter tårta.
  • Gävle konstgrafiker firar 50 år med bland annat en vägg med Årets blad och ”Röda rummet” – en tillbakablickande skrubb.
  • Pappersklänningen och ingår i installationen i collografi och torrnål av Silvia Moscoso.
  • Torrnålsgrafik av Erik Rask.

Annons

Det här behöver Konstcentrum! Efter några smalare utställningar, som har fått stadens konstpublik att muttra, slår de i samarbete med Gävle konstgrafiker till med en rejält publik utställning, en dignande konstbuffé att frossa i.

Gävle konstgrafiker firar halvsekel som grupp; medlemmarna har skiftat med åren i den gemensamma lokalen, men varumärket – om man får använda ett sådant flåskommersiellt ord – är större än de enskilda konstnärerna.

Samma princip gäller för jubileumsutställningen, som i helhetens glans förlåter de mindre intressanta bidragen.

I det stora myllrande utbudet finns det någonting för alla, så varför klaga på det som inte passar?

Att Gävle konstgrafiker faktiskt har funnits i 50 år blir tydligt av väggen där samtliga Årets blad har samlats, från det första 1962 till årets Tetrapack-instruktion av Lena Wennberg.

Att se dem alla intill varandra är att uppmärksammas på den stora variation som finns i den disparata gruppen, där allt från surrealism till en idrottsskildring samsas.

Årets blad-väggen är lika mycket nostalgi för de gamla uvarna i Gävles konstpublik som utbildning i lokal konsthistoria för de yngre konstälskarna.

I Konstcentrums lilla ”Röda rummet” har blad ur den egna samlingen hängts (bland annat just Jens Salanders ”Röda rummet” från 1987), en tillbakablickande skrubb som ger perspektiv, men jag har mycket roligare ute bland de nya verken.

Att grafiken har utvecklats mycket under dessa 50 år syns på exemplen från den samtida produktionen. Grafikbladen har fått sällskap med en uppsjö av nya tekniker och material: plåt, emalj, screentryck, linoleum, collografi, carbonarum, kuddar, urverk, en lampa … Den sistnämnda, av Katarina Eriksson, existerar också som grafiskt blad. Det finstämda motivet på bladet får i kontrasten en uppfriskande kitschighet som lampskärm.

Lampskärmen är bara ett av flera exempel på den finurlighet och humor som finns i många av verken: Jini Hedbloms vägskylt ”Vilsen”, med riktning mot det okända, Lena Wennbergs gamla husnummer som bildar ett telefonnummer till Konstcentrums pedagog, Peter Kautzkys luftballong som är rädd för att lyfta, Erik Rasks egen dödskalledansversion av ”Let’s dance”…

Med så många verk kan jag inte fördjupa mig för mycket i utställningens detaljer, men just Erik Rasks blad med torrnål fastnar jag för. De är rätten i buffén som är så smarrig att man ångrar att man tog för mycket av det andra. Om det vore mat, vill säga, för ögonen klarar lyckligtvis att ta in mer än magsäcken.

Samma effekt har Iris Santéns emaljmasker, snurrandes i linor ovanför kuddar. De påminner om ansikten i en folksamling, eller människorna som under vissa delar av ens liv vänder sig rakt mot en, för att sedan långsamt vrida sig bort.

Vi recenserade jubileumsutställningen när den visades i Bollnäs konsthall, men mycket, för att inte säga det mesta, är nytt, så fans av konstgrafikerna som vallfärdade till Bollnäs kan även trängas runt födelsedagstårtan på vernissagen i dag.n

Mer läsning

Annons