Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävles okända mästare

/

Ann-Margret Söderström i Axmar hör olyckligt nog till Gävlekonstens bäst bevarade hemligheter.

Annons

Det är snudd på tjänstefel av konstens ansvariga i Gävle att inte uppmärksammat en så intressant konstnär med en ordentlig utställning.

Pinsamt nog visas nu den utställning hon borde haft i Gävle på Bollnäs konsthall – som förstås ska ha all heder!

Färgen kommer i första hand i Ann-Margret Söderströms målningar: orange, svart, vitt, rött och ibland grönt eller fläckar av blått. Hon hämtar inte motiven ur den synbara verkligheten, lika litet som musik hämtas ur ljudbilden runt oss. Stilen kan klassificeras som abstrakt expressionism, som förknippas med spontan och fysisk kraft som en del av arbetsmetoden, men Ann-Margret Söderströms måleri är mer meditativt i sin strävan att tolka svårtydbara, förbiglidande upplevelser.

Hennes måleri hämtar sin kraft ur färgerna och talar genom färgerna. Det finns kanske en orange dag, en vit aning eller ett rött minne.

Man kunde tänka sig att konstnären har ett budskap. Jag tror inte det, snarare kretsar Ann-Margret Söderströms måleri kring livsupplevelsen. Människor reagerar olika på levandet, aktivt eller passivt, öppet eller hemligt, dimensionerna är oändligt många och olika djupa. Konsten är ett svar.

Konstnären har säkert inga åsikter om hur andra ska uppfatta hennes målningar. Det handlar om att förstå. Inte målningarna, eftersom de ligger utanför sådana dimensioner. Utan om att förstå att det finns en orange dag, eller en vit känsla eller svarta nät man inte kan ta på. Alltså om livsupplevelser. Målningarna ger oss jämförelsematerial.

I Bollnäs konsthall är de orangea målningarna flest. De är av två sorter: de täta, murliknande och de lösare, de som på ytan har bredare och friare penseldrag. I några av de mindre orangea träder svarta linjer eller gröna skiftningar fram. Ibland tycks det som om färgskikten lagts ovanpå varandra och skapar djup eller rytm. Men det är ett omvänt djup, eftersom det som uppenbarat sig sist ligger överst.

En stark känsla av att plötsligt titta uppåt finns i målningar som ”Sot, cadmium och grön jord” och ”Sot och zink” (konstnären utgår ofta från färgen i sina titlar) och jag tror mig stå och stirra upp i en trädkronas mörka kraftiga grenar och ljuset som i en skapelseberättelse.

Även i de vita målningarna finns effekten, fast svart och ljust bytt plats och det svarta blivit natt och ljuset fallit ned i grenverket som tung snö.

På golvet intill ”Undermålning”, som går i grönt och svart och delas av ett vitt ljusstråk, ligger en sten. Kanske som en hälsning från evigheten, där också de rörelser av vågor eller grenar som antyds i målningen hör hemma och lika uråldriga som stenen.

Ann-Margret Söderströms måleri är ett språk utan referenser till den fysiska verkligheten. Den antika världens naturfilosofer studerade grundelementen jord, luft, eld och vatten, element man anar i Ann-Margret Söderströms målningar, men då hopkopplade med en inre motsvarighet, elementära grunder även för människan och för hur hon uppfattar sig själv och mötet med världen. Kanske är det Ann-Margret Söderströms motiv, att fånga gemensamma – men svårbeskrivbara – inre erfarenheter av själva livet.

Mer läsning

Annons