Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hälsning från Dalarna

/

Åter presenterar Galleri Elixir i Gävle en konstnär från Dalarna.
Kanske är det slumpen, kanske vill galleriet fördjupa kontakterna mellan Dalarna och Gästrikland som är ganska magra, totalt sett. Den dalakonstnär som nu presenteras för Gävlepubliken är Ingmarie Utbys från Falun.

Annons

Ingmarie Utbys målningar och collage kretsar kring vissa bestämda motiv. Där finns husen, djuren, landskapet och människan. Man kan också säga att bilderna handlar om människan och hennes relationer.

Inledningsvis kan vi i ”Liten farkost” se en gestalt i roddbåt som satt kurs mot havet och som kan ses som människans strävan att bli individ. Den som söker sig själv innan hon söker upp de andra formar en god grund för relationer. Men hon måste trotsa faran och överskrida sin vardagliga och vanliga begränsning, vara beredd att ta ställning fast den kan vara kontroversiell och ha modet att ge av sig själv.

Mänskliga karaktärer och mellanhavanden uppträder ofta i Ingmarie Utbys målningar symboliskt i form av hus. Hon målar husen ensamma, tillsammans två och två eller tre och tre. Det är hus av olika slag, från de harmoniska till de mörkare, mer komplicerade, men ändå ett slags ur-hus, grunder för mänskliga villkor.

Jag tänker på Sandvikenkonstnären Lars Westermans måleri, som rör sig i ungefär likadana banor och motiv. Inte minst husen har stor betydelse för båda.

Ingmarie Utbys målar också människor, ofta tillsammans med djuren. Där finns den fina ”Riktning i rött landskap”, där människan samspelar med djuret, men ändå tar på sig ansvaret, blir någon djuret kan lita på. Älgarna står i ”Den mörka natten” och bligar under månen.

Inte funderar en älg över himlafenomen, men den upplever tillvaron. Hur, kan vi inte veta. Men konstnären begrundar frågan även i ”Liten budbärare”, där en gris kommer sättandes till människan. Kattens ansikte i en annan målning har också ett budskap till människan om livet.

Men Ingmarie Utbys människor övertygar inte alla gånger. De kan bli väl schematiska och passiva, som i ”Tomhetens ansikte”, ett omöjligt motiv om man inte kan utvinna ångesten ur denna tomhet.

Jag har tidigare sett en utställning av Ingmarie Utbys på Galleri Boken i Hofors och min slutsats är att hennes måleri skulle vinna på en ytterligare fördjupning av och koncentration till samspelet mellan människa och djur. Där känns det hetast.

Mer läsning

Annons