Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han gör allt rätt

/

Som Lars Givell gör nu på Galleri K, borde fler konstnärer göra, eller ges plats att göra, nämligen att visa det ännu inte riktigt färdiga, det som är på väg. För konstnären är det en möjlighet att se hur och vart det hela ter sig och tar vägen, och för publiken en chans att få en inblick i en skapande process, i sökandet efter mening.

Annons


De verk Lars Givell nu visar är dels ett antal större collage med tidningssidor som grund, dels ett antal mindre målningar. Bara ett par titlar anges, men ett tema för helheten finns: ”Spår-Stråk Avtryck”. Det är begrepp som är välbekanta i Lars Givells bildvärld.

Till utställningens experimentella sida hör den dämpade, nedskruvade färgskalan. I collagen ligger färgerna ibland mycket tunt. Orden tränger sig fram, medan i andra har det blå, grå eller en orange fläck brett ut sig. I Lars Givells måleri finns alltid en språklig sida, ett grävande ner i ord och bokstäver, eller snarare i tecknen, i skriftens sökande över pappret och de ofullständiga spår den lämnar efter sig.

Det finns också en ofullständighet i de banala berättelser som framträder i vissa collage. Så på det mänskliga, humanistiska planet som Lars Givell alltid tar med i beräkningen, kan hans tes tänkas vara: vi lämnar efter oss spår som kan ses som vårt språk, liksom vi lämnar ifrån oss språk – uttryck – som är våra egentliga men ofullständiga (och säkert oftast ofullkomliga) spår.

De mindre målningarna tycks mig mer handla om enskilda spår fångade i ett gränsland mellan det klassiska stillebenet och ett abstrakt sådant, kanske ett slags inrevärlds-stilleben. För ett stilleben av exempelvis Juho Sunis djupa kvalitet handlar inte bara om äpplen i en skål. Så som jag ser det fortsätter Lars Givell samma väg, men bryter sig in bakom det föreställande.

När betraktaren lämnat äpplen och andra uppställningar bakom sig, kan man i stället uppfatta målningar som dessa som tecken, toner, anslag, strofer, känslopunkter… någon gräns finns egentligen inte för de enskilda målningarnas samspel och stråkvägar.

Var och en av oss ser tecken omkring oss som vi tolkar (och gör det varje dag fast vi inte alltid funderar över den saken), tecken som är delar av ett språk och som – om spekulationen tillåts – blir delar av ett språk som blir vårt eget, som beskriver just vårt möte med världen.

Men livet är ingen individuell historia, säger Lars Givell i dessa målningar. Snarare är uppgiften att förklara, att föra ut språket i vid mening till andra. Han visar att så uppstår kommunikation, samtal, överväganden.

Vi blir synliga genom vårt språk och får syn på andra genom deras. Därför måste det gemensamma språket byggas upp av individuella ord och uttryck och som Lars Givell oförtröttligt och energiskt formar i njutbara färger och linjer. Annars blir resultatet ett konventionellt språk, utan riktning eller varaktiga spår.

Mer läsning

Annons