Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här krossas glasen på Konstcentrum

/
  • Metodisk glaskrossning. Latifa Echakhchs färdigställer sitt konstverk som visas på Konstcentrum                                   som en driva av skärvor  efter väggen.
  • ”Voiceover”. Av Mark Raidpere som intervjuar sin schizofrene pappa.

På Konstcentrum i Gävle möter vi nu verk av sex konstnärer från sex länder. Utställningen har namnet Space Between och består av videoinstallationer, krossat glas och ett försök att vissla Bach.

Annons

 

Mest handlar utställningen kanske om hur identiteter rubbas och ifrågasätts.

Latifa Echakhchs ställer upp glas på golvet i Konstcentrum. Kanske är det 300 glas, möjligen 400. Hon tar glas efter glas från golvet, siktar mot väggen eller stengolvet och kastar, kastar… metodiskt medan glasbitar far över golvet och formar en allt tätare driva av blänkande blått, rött, grönt men framför allt guld, eftersom det är arabiska teglas.

Besökarna möter verket som glassplitter hopsopat längs väggen. Det heter Erratum, det vill säga Misstag. Latifa Echakhchs är född i Marocko och uppväxt i Frankrike. Vad är det hon krossar? Kanske kulturella fördomar, eller tillbakablickande självbilder, kulturen som kitsch och massproduktion. Det kan också vara idén om en global, jämställd testund, eller drömmen om den goda staden där ingen krossar glas om natten.

Den estniske konstnären Mark Raidpere intervjuar i videon ”Vocieover” sin schizofrene pappa. Det är ett utlämnande verk om skuld, drömmar som slagit fel, rädslor och inre röster. Fadern förklarar i konstnärens översättning att han trott att sonen varit död och gråter i sin stora övergivenhet. Det är ett naket verk, men kränker aldrig faderns person. Men man kan undra över sonens neutrala hållning, som vore undertryckta skuldkänslor en underström i filmen.

”Man passing by” är också ett till det yttre enkelt verk. Maria Lindberg har filmat en kvinna som står på en bro – tills en man passerar. Sedan är filmen slut och öppnar sig för alla slags tolkningar: filosofiska. feministiska, sociala, psykologiska. Öppenheten känns inte besvärande, snarare intelligent.

Det enkla och öppna präglar också Bas Jan Aders tre filmer. I ”I am too Sad to Tell You” gråter han hejdlöst, som hans värsta sorg är den han framkallar hos andra, och i ”Nightfall” krossar han lamporna som lyser upp den enkla scenen med fallande stenar och allt blir mörkt, rituellt som en självdestruktionens sorgesång. ”Primary Time”, arrangerandet av röda, gula och blå blommor säga vara en hyllning till Mondrian.

Tänk om Tom hittat på Jerry? frågar sig Gabriela Vangas. Hon har manipulerat sekvenser ur gamla tecknade filmer genom att sudda ut katten Toms evige antagonist musen Jerry. Därmed upphäver hon ett universum med all dess mening och Tom framstår plötsligt som en ensam galning av det slag som plötsligt blir verklig.

Till sist Bach. Den legendariska performancekonstnären Adrian Piper visslar i en 70-talsinspelning tre Bach-konserter. Det är enerverande, men öppnar för frågan om musikens innersta. Vad kan du höra i detta om du verkligen lägger örat intill?

Utställningen är sammanställd av Mats Stjernstedt, tidigare Gävlebo och numera curator vid Index i Stockholm. n

Mer läsning

Annons