Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjälp, vilket misslyckande för Moderna Museet!

/

Annons

Konsten i Modernautställningen 2010 på Moderna Museet i Stockholm präglas av undersökningar inom begränsade områden och texter. Utställningens mål var att ge en inblick i den svenska samtidskonsten. Men i valet av verk och konstnärer har man glömt en sak – publiken.

Vill man uttrycka sig rakt, så är det Nördarnas julafton och det Moderna Museet valt att visa är ofarlig och privatbaserad – för att inte säga självcentrerad – konst. Inte ett ord (möjligen en viskning) om samhälle, orättvisor, förtryck, rasism…

Nu tänker jag inte på forskningen i fri konst, som redovisas särskilt. Här finns en hel del intressant, utan det är gestaltningen av den undersökande konstens resultat jag kritiserar. Anhopningen av texter fungerar inte i en konstutställning.

Kajsa Dahlberg är en av dem som redovisar ett meningslöst jättejobb. Hon har plöjt igenom alla Biblioteksveriges exemplar av Virginia Woolfs ”Ett eget rum” och kopierat sidor där läsarna strukit under och skrivit i marginalerna och nu kan vi se de kopierade sidorna i montrar. Ett inlägg i debatten om upphovsrätt? Man gäspar.

Sara Jordenö har gått igenom Ingemar Bergmans film ”Persona”, studerat arkiv, texter, andra filmer, intervjuat en videoaffärsägare i Los Angeles om varför filmen flyttas mellan olika hyllor och analyserat den engelska översättningen – allt för att påvisa att filmen är ett ”kollektivt, mångformigt, multimedialt work in progress som hela tiden omtolkas, omredigeras, omklassificeras och befolkas på nytt”. Hon har inte tänkt sig in i publikens situation. Det blir konst utan publik.

Axel Lieber har installerat sin lägenhet i en vit modell i 80-procentig skala. I denna rejäla kloss ligger några få ägodelar i rummen. Jaha.

Andra ägnar sig åt att forma egna världar och förlorar sig i att framställa dokument som ska göra världarna formellt trovärdiga. Det kan handla om beställningar av konstverk, ett fiktivt bolag på Barbados – eller som Petra Bauers videoverk, där hon låter sig intervjuas av Stina Dabrowski(!) i en tv-soffa och berättar yvigt om allt hon gjort i konsten sedan 1975 (då hon var fem år).

Mitt i detta dyker industriarbetet upp som motiv. Esther Shalev-Gerz har intervjuat kvinnliga textilarbetare i Norrköping och deras döttrar om maskinslamret (döttrarnas första nio månader tillbringades delvis i oljudet). Kvinnorna filmas utan ljud i en rekonstruerad fabriksmiljö, citat av vad de sagt om bullret finns på väggen. Inga direkta överraskningar.

Viktor Rosdahl målar svarta fabriksmiljöer i luftperspektiv med människor och maskiner som insekter. Det är mäktigt, men även här är industriarbetet historia. Om man ville fånga arbetsplatsen som realitet vore storköpskassor, överfulla akutmottagningar eller söndermalande kontorshierarkier mer intressanta. Här känns det som att slå in öppna fabriksportar…

Men något intressant borde det väl finnas?

Jag gillar Leif Holmstrands installation ”Arena”, åtta stolar som är intrasslade i garn och befolkade av människors accessoarer som ett slags ekon av en jobbig samvaro, Andreas Erikssons kraftfulla måleri och Maria Lusitano Santos lite valhänta film om ett par som flyttade från Portugal till Sverige för 40 år sedan.

I en klass för sig är Ann-Sofie Sidéns filmiska verk ”Någonstans i Sverige”, som skildrar 38 dagars resa på hästryggen från Stockholm till Wanås i norra Skåne. Jag såg den redan i somras i Wanås och skrev om den då i Arbetarbladet. Nu i sin definitiva version är filmen ett mästerverk som tvärsnitt av landet Sverige, men också ett verk som vågar vara förutsättningslöst och öppet och därför fångar både det mänskliga – och publiken. Filmen är värd hela entrépengen.

Mer läsning

Annons