Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hoforsarvet märks i Rydelius konst

/

Rune Rydelius är en doldis i konstvärlden, en särpräglad skulptör som inte ställer ut särskilt ofta. Han är född 1946 och uppväxt i Hofors och det präglar fortfarande en del av hans verk.

Annons

Den lilla skulpturen Mor i båten kompletteras med ett gammalt svartvitt foto av modern i en båt på Hofors vattenvägar; en moder som i åratal starkt bekämpade sonens konstnärsambitioner.

Efter ett par år som tidningstecknare på Arbetarbladet i mitten av 1960-talet, kom Rune Rydelius in på Konstakademien i Stockholm, numera Konsthögskolan. Han är nu ledamot av denna akademi.

Rune Rydelius centrala motiv är hur människan använder och uttrycker sig med sin kropp. Han skildrar rörelsen hos de cyklande, hos den springande och revens linjer i flugfiskarens åthävor över bäcken. Han fångar händernas utrop i ”Livlig diskussion” och den dolda rörelsen under den tjocka rocken, ett frånstötande plagg, som ser ut att lukta fuktig källare och annat sådant.

Där finns också det lamslagna ståendet hos den ”Bortglömde”, eller det friare hos ”Fiolspelaren” med lyft knä i takten.

Och så är det modern som kan stå tung, lika orubblig som en orubblig tillvaro av grått och tungt arbete, avvisande allt utanför denna ståndpunkt. Hon finns liksom upphöjd i fantasi i den stora ”Båt”, som svävar högt över nejden. Där finns också Denise med spaden, som tycks vara ett med grävandet. Bakom sådana gestalter anar man Luther och Olaus Petri och hela diskursen om arbetet i anletets svett och rädslan för det avvikande, det släpphänta och det som kan förknippas med vad andra kallar livsglädje.

Mötet mellan två människor tycks bilda en tredje kropp mellan de två – kanske är detta tredje själva mötet, den sällsynta känslan av att finna djupare förståelse hos en annan människa.

Rune Rydelius söker utvinna vad en människa är eller – kanske viktigare – vad hon kan vara, inte bara inkognito, utan också omedvetet. Den människa han söker föreställer inget, hon är sin unika kombination av medfött, förvärvat och erfaret, och som en konsekvens av detta gestaltas hon inte gjuten i sina former, utan sammansatt av lerklickar som – i likhet med ögonblick – kan ge ett rörigt intryck, men som visar sig vara nyckeln till det iakttagna.

Detta kommer till synes i hans små porträttskulpturer, både de som i någon mening känns levande och de fem gestalterna i ”Släktforskning”, som självfallet är personligheter, men till synes isolerade i förfluten tid. Hur konstnären får fram skillnaden är svårt att sätta fingret på. Man kan tillägga att i ”Släktforskning” möts alla de som i viss mening format människan till den hon är och det är som om Rune Rydelius uppmanar betraktaren att begrunda de spår vi bär inom oss men som vi inte alltid gillar eller erkänner.

”Slängdans” kan sammanfatta: Just i rörelsen och den hisnande flykten speglas de större rörelser som omger oss och som i stort kan sägas vara levandet. Livet behöver inte vara (synas) djupt eller stort som rymden, det räcker med att känna en del av dess mysterium där vi är och rör oss; just så, när knixen funkar, steget sitter och svävandet känns i magen, där är tillvaron.

Mer läsning

Annons