Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hot och trygghet

/
  • EVIGHETEN I LAGER PÅ LAGER. Linda Williams Mattsons ”Torso” förenar tankar om evig skönhet med en idé om att inget är stillastående.
  • NARCISSUS BADAR? Ulf Gripenholms badande människor är självbespeglande.
  • SLUTNA CIRKLAR. – Jag fascineras av insekters livscykel och hur starka symboler för liv och död de är, säger Linda Williams Mattsson om sina colografier.
  • STOLPE ELLER STAM? Finns några spår av människan i Gripenholms ”Skogen och jorden”?CIVILISATIONENS ÄNDE. Björn Bernström målar akvareller som präglas av en trygg ödslighet – här ”Sista abonnenten”.

Såklart det är myggigt i Gysinge. Inget snack om det. Men inte så myggigt att det är skäl nog att låta bli att åka dit och titta på konst.

Annons

 

Tre nya konstnärer har beretts plats i Wärdshusstallet när sommarens del två av Konst i Gysinge slår upp portarna. I entrérummet trängs nu dessutom delar av den första utställningen, så allt som allt presenteras sex konstnärer.

Linda Williams Mattsson är Uppsalakonstnär som som visar verk i olja och colografi. De stora oljemålningarna föreställande ansikten och kroppar kontrasteras väl av de mindre colografiska motiven med insekter och andra djur utskurna ur kartong.

Williams Mattsson målar direkt på linnedukar som inte är grundade med plast, hon vill att tavlorna ska befrias från sitt ”här och nu” och andas tidlöshet. Det är viktigt också för hennes val av motiv:

– Förr jobbade jag mycket med rörelse och flykt, men jag har blivit alltmer intresserad av det som är långsamt och bestående. Och kanske också en syn på skönhet som är mer beständig.

– Egentligen kanske sten och skulptur ligger närmare till hands än måleri. Det som är format i sten är inte lätt och luftigt, säger Linda Williams Mattson.

Så har hennes målningar också starka skulpturala drag, hennes ansikten kunde lika gärna vara huggna ur sten. Tekniskt sett är de skickligt utförda, men mitt intresse för motiven väcks först i mötet med ”Kvinnor” och ”Torso” – två målningar där färgskalan är densamma men där det stilla monumentala blandas samman med liv och rörelse. Då blir det riktigt häftigt.

Kanske är det lite tokigt att de hänger i lokalens minsta rum, för Williams Mattssons tavlor kräver sitt utrymme. Det gör å andra sidan sannerligen Ulf Gripenholms serigrafier också, som visas i det större rummet intill.

Här är det lättare och luftigare, både i lokalen och i bildvärlden. Mer färg, mer flyktighet. Dominerar gör Gripenholms arbete med å ena sidan modeller, å andra sidan badare som betraktar sig själva i vattenblänket. Motiven tycks vara desamma vart jag än vänder blicken, men variationerna i färgval och tryckteknik gör det varierat. Ingen tavla är den andra lik – inte ens den serie om fyra som faktiskt föreställer exakt samma kvinna, men i olika utföranden.

Det är lätt att förföras av Gripenholms bilder, de talar snabbt till åskådaren samtidigt som de ställer frågor. ”Röd profil” och ”Blå profil”, visar ansikten i profil där halva huvudet är bortskuret. Vad finns i våra huvuden egentligen? Vad är ett medvetande?

Och ändå är det en helt annan tavla som sticker ut – ”Skogen och jorden”. Den enda av Gripenholms 19 som saknar människonärvaro. Fast spår har hon nog lämnat, människan, i form av en telefonstolpe? Eller är det bara en trädstam som skickligt kryper närmare ögat? Blicken vill dröja sig kvar.

Visst finns det ofta fog för att rynka lite lätt på näsan åt akvareller, de är ofta hav och sten och fiskmås och – inget mer. Men Björn Bernströms akvarelliska landskap är en annan femma.

Stoffet hämtas från Färingsö, där Bernström har både hem och ateljé. Det är nästintill tomma landskap, ensamma hus i en mängd tappningar. Tillsammans bildar de en helgjuten utställning, med verk som andas av både hot och trygghet.

Husen ligger där i all sin ödslighet, men samtidigt mjukt inbäddade tack vare Bernstöms teknik med suddiga konturer. ”Vita huset II” och ”Sista abonnenten” sticker ut, också med sina namn som leker med tankar om maktens placering och tillvarons sista utposter.

I ”Röd skymning”, ett sjölandskap med en radda björkstammar, är Bernström mästerlig.Liksom Williams Mattsson arbetar han i dova, sobra färgskalor. Och det är något som kan sägas generellt om andra vändan i Gysinge, att den är blekare än den förra. Färgmässigt alltså. Definitivt inte kvalitativt. n

Mer läsning

Annons