Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humanistisk trio i hyttan

/

Axmar hyttas hårda, sträva miljö fylls oförskräckt med konst av de tre Gävlekonstnärerna Kaj Falk, Kenneth Håkansson och Lars Persson. Av masugnen och hyttans många prång har det blivit en intressant och lätt labyrintisk helhet.

Annons

Kenneth Håkansson har tidigare visat att han kan skapa en helhet av sina utställningar. Nu samspelar hans olika verk kring frågan om människans bräcklighet och de faror stater och makthavare utsätter henne för. Minne och glömska är viktiga aspekter av hans verk när han ställer frågor om vi glömt det blodiga 1900-tal som höll på att ta kål på mänskligheten. I det avseendet finns paralleller till den franske konstnären Christian Boltanskis arbeten om Förintelsen.

På väggen finns tre målningar (”Shelter”) av människor instängda i genomskinliga kistor. Detta slags skyddsrum placerar dem långt borta, som vore de antingen ofödda eller balsamerade döda. Kenneth Håkansson hör till de konstnärer som återanvänder en del av sina verk i nya utställningar. ”Blå, vit, röd” hör till dem, liksom ”Moloks tid”, nio målningar av ett ansikte som förvrids i vrede, som han installerat i ett inre, gravliknande rum tillsammans med två sandliknande målningar.

Verket har en geografisk position som titel – ”40 49 17,8 /14,25 39,6”. Där fanns staden Pompeji, som gick under i Vesuvius utbrott år 79 e Kr. Molok är en uråldrig gud representerad av en koppargestalt som enligt vissa källor krävde barnoffer i krigstider. Offren las i den upphettade koppargudens famn och försvann sedan i gudens inre.

Kaj Falks måleri hör till en senmodern tradition. Det är ett psykologiskt måleri där gestalterna mer tycks komna ur minne och erfarenheter än ur denna världen. En del tycks vara i konflikt, medan andra uttrycker balans och självförtroende. Om det är hyttan eller inte som gör att de känns något kraftlösa vet jag inte, men det tycks i alla fall som om Kaj Falk har ämnen att fördjupa och förtäta.

Lars Persson ser in i nuet. Liksom hos medutställarna är utgångspunkten humanistisk, och när han ser sig om möter han den konstgjorda människan, skyltdockorna och dataspelens idealgestalter. Han har fångat dem i svartvitt och i färg i stora och små foton som han placerat på olika håll i hyttan, likt nya invånare från en främmande planet. Det är effektivt och avslöjande.

Varför har vi så lätt att fördöma idén om den ariska rasen och annan rasbiologi, medan vi går vilse bland kropps- och skönhetsideal, plastkirurgi och allt det där? Den är en djup och dåligt utredd fråga som Lars Persson drar fram i ljuset.

Om hans stol står kvar i hyttan är svårt att säga. Han har perforerat den med borrhåll och erbjuder besökarna att köpa spån eller bitar av den i lösvikt. Med varje köp följer ett andelsbevis. Så när utställningen stänger har stolen försvunnit sakta men säkert. Men den är spridd i världen. Det hör ju till konstens mening.

Mer läsning

Annons